Fyra månader

Nästan på dagen 4 månader efter operation var det så var det dags för ett besök hos sjukgymnasten igen. För första gången så kändes det genomgående positivt. Mitt nya träningsprogram innehåller bland annat hopprep! Tala om ett skutt närmare återkomsten på volleybollplanen :-) Jag fick till och med prova att jogga lite i träningslokalen hos sjukgymnasten och det gick jättebra! Nu joggade jag i och för sig extremt långsamt och bara ca 15 meter men ändå - vilken lycka :o)

Rehab-träningen börjar mer likna styrketräning så nu blir det bara träning tre gånger i veckan och förutom det har jag börjat cykla till jobbet, vilket är sååå skönt, och vattengympa känns fortfarande som en bra träningsform.

Om ett par veckor ska jag i rehab-träningen börja jogga lite försiktigt, eller "lunka" som det står på programmet. Gå 25 m, lunka 25 om vartannat i 10 minuter till att börja med. Jag ser fram emot det :)

Förebilder

Jag har nog skrivit lite om förebilder tidigare men nu har jag samlat på mig fler :-)

Under sommaren har det dels blivit uppenbart att jag inte kunnat röra på mig som jag brukar vilja göra och dessutom har vi ju haft ett OS som kunnat ge inspiration på många sätt. Eftersom det här trots allt är en idrottsskada är väl idrottsvärlden också det bästa stället att hitta sina förebilder. Inte för att jag själv någonsin varit eller kommer att bli idrottare på elitnivå men även en glad amatör som jag kan ju bli peppad av att se storheter som genomlevt samma skada som mig.

Det bästa namnet för egen del som jag hittat i OS är Misty May-Treanor från USA som spelar beachvolleyboll vilket ju är mig egen favoritsport att utöva. Hon har varit på topp länge och tog OS-guld både sommaren 2004 och 2008. Hösten efter det andra guldet slet hon av sin hälsena vid träning inför deltagande i Dancing with the stars (måste ha känts surt...) men hon var snart tillbaka och den senaste höjdpunkten var alltså ytterligare ett guld i årets OS.

En annan bra förebild är Ariane Friedrich från Tyskland som är höjdhoppare. Hennes hälsena gick av vid träning i december 2010 men även hon var tillbaka till OS i London 2012 och hoppade 1,93 i höjdkvalet. Imponerande. Dags för mig att jobba på min spänst !? I höjdhoppsvärlden har vi även vår alldeles egna Kajsa Bergkvist som slet av sin hälsena på tävling sommaren 2004 vilket innebar att hon missade OS det året men hon var tillbaka i världstoppen bara ett år senare och hoppade med 2,02 till sig ett VM-guld 2005.

En av årets sommarpratare och vår svenska representant i NBA finns också med bland förebilderna. Jonas Jerebkos hälsena gick av efter en krock under korgen 2010 men han är nu tillbaka i NBA och svenska landslaget. Han berättar om sin basketkarriär så här långt och bakslaget med hälsenan i sitt sommarprogram och om det är en känsla som känns igen så är det den han beskriver när man sätter sig i soffan med benet i högläge och inser att det är där man kommer att sitta ett tag...


Tipsa gärna om fler förebilder om ni har 

Framsteg :o)

Nu har jag haft semester i snart fem veckor och eftersom jag inte kunnat göra allt jag brukar göra på somrarna som att spela beachvolleyboll, cykla, paddla kajak och gå i fjällen har jag fått fylla semestern med andra sorters upplevelser. Under tiden har utvecklingen av foten blivit bättre och bättre samtidigt som det ibland känts segt.

En av de saker som jag kunnat göra nästan precis som vanligt var att hänga i sommarstugan med min härliga familj. Det är ett av de bästa semestermålen jag vet där man egentligen inte gör annat än att sola och bada om det är fint och spela kort och spel alla dagar. Och grilla :) Såå skönt med semester då man helt enkelt bara hänger. Dessutom tillät jag mig själv att bolla med beachbollen och de nyinförskaffade speedminton-racken, fast bara stillastående. Men det är ju ett stort steg från den tidigare sittande varianten :o)

Efter det har vi bilat till Dalarna sedan ut till Bohuslän för att pröva på västkusten. Så nu kan jag köra bil också! Inte så långt om gas- och bromspedalenerna måste användas mycket men med farthållare klarar jag i alla fall ett par timmar utan problem.

Avslutningsvis spenderar jag ett par veckor i Stockholmstrakten och bara slappar och träffar vänner. Men nu i helgen gick det fint att bolla stående med rörelse vilket var alldeles underbart! Jag kan inte göra utfall eller hoppa eller springa men jag kan i alla fall röra på mig. Hurra! Dagen efter var vi ut på en cykeltur och även det gick bra, i alla fall om jag har pedalen närmare hälen. Så nu äntligen, äntligen är det dags för kroppen att börja röra på sig. Jag har en hel del kondition och styrka att hämta tillbaka.

Promenader går också bättre och bättre. En bra dag kan jag gå ett par kilometer innan det gör ont. I början av semestern var största problemet att jag fick väldigt ont i höften av att gå men nu verkar jag ha fått till en normalgång och höften klarar sig, istället säger foten och hälsenan till när de fått nog. Tempot har jag också fått upp rätt bra, inte normalt än men korta sträckor kan jag gå ganska snabbt. Dessutom är rörligheten så pass bra att jag kan gå nerför trappor ett helt steg i taget istället för att landa med båda fötterna på samma steg - jag har dock inte lärt mig att gå ner med tårna först än, och jag kan inte gå på tå. Men nu börjar jag klara de excentriska tåhävningarna nästan utan hjälp på vägen ner :-)