Blä!

Ja, någon gång måste man väl få något bakslag antar jag... Men det gick ju så bra!!

Antagligen tog jag i för mycket för tidigt för sedan en vecka tillbaka har jag haft för ont för att göra tåhävningar vilket ju helt pajjar rehab-träningen kan man säga. Jag har bett min mamma (som är läkare) och min syrra (som om 1,5 månad är utbildad sjukgymnast) att titta på fossingen och domen är överansträngning av hälsenans fästen. Så vad gör man då? Jo, rörelseträning utan belastning. Så ingen löpning, inga promenader, inga tåhävningar och givetvis ingen volleyboll. Tråååkigt!

Men, det går väl över snart. Och nu är det ju vinter och vitt och vackert ute så det är bara att njuta. Jag fortsätter cykla så får jag vara ute i vår vackra vintervärld :0) I helgen var jag dessutom och åkte stjärtlapp :D

Om jag någonsin kommer ihåg det ska jag ringa min sjukgymnast (som ju gjorde slut med mig senast vi sågs) och se vad hon säger om saken.

Sjukgymnast och Volleyboll!

Vilken underbar dag!

På eftermiddagen var jag till sjukgymnasten som konstaterade att hon är mycket nöjd med hälsenans och musklernas utseende och funktion. Det går i helt rätt riktning och hon ser inga som helst hinder för att jag ska kunna komma tillbaka helt och hållet.

Det jag fortfarande har problem med är instabilitet i fotleden vilket jag särskilt känner när jag går på ojämnt underlag - en promenad på grusväg gör helt enkelt ont. Ett annat problem är rörligheten. Hälsenan är fortfarande kort och jag märker det särskilt när jag ska göra något med böjda ben - tex gå ner djupt i knäna - där tar det stopp. För att hjälpa utvecklingen av de två delarna ska jag köra balansträning och stretcha vaden och övriga muskler i benet varje dag. Jag har ju en balansplatta i vardagsrummet så det är bara att kombinera TV-tittandet med träning.

Det andra som återstår är givetvis muskelstyrkan i vaden. Höger vad är fortfarande mycket svagare än vänster så det är dags att lägga på vikter i tåhävningarna men fortfarande med fokus på att gå upp så långt som möjligt på tå för att komma åt hela muskeln.

Tydligen ska man räkna med att det tar ett år innan hela muskelstyrkan är tillbaka. Det har de minsann inte kläckt ur sig tidigare! Nåja, det spelar ingen roll för...

Jag får spela volleyboll!! :o) Jag frågade och hon sa att nu kan jag visst börja prova på lite lätt. Jag bör fortfarande inte tävla eftersom jag måste kunna avbryta och kanske inte "offra mig" på alla bollar som jag brukar. Men hälsenan ska inte kunna gå av igen så det är lugnt. Däremot kan jag få ont och bli svullen så jag får se upp lite med det helt enkelt. Beachvolleyboll tycker hon att jag inte ska räkna med att vara tillbaka förrän "till sommaren". Jag tolkar det som ett år efter operation vilket ju är 27 april så jag kan vara mer på den traditionella invigningen av utomhus-beach första maj :o)

Så - idag var jag alltså för första gången på såååå länge med på volleybollplanen inte bara för att bolla utan faktiskt för att spela. Åh, vad jag har saknat det. Spelet och umgänget - underbart att vara tillbaka :-) Jag var med en timma av två vilket nog var ganska lagom eftersom jag började kliva snett när det var några minuter kvar men det kändes riktigt bra. Jag kände mig lite begränsad eftersom jag inte kände att jag kunde slänga mig, göra tvära vändningar eller ens vara särskilt snabb men jag hade inte så höga förväntningar och med dem som grund så gick det hur bra som helst.

Nu efteråt känner jag av i foten att den gjort något den inte är van vid men så länge jag inte har ont flera dagar ska det vara lugnt.

Hurra!!!

6 månader!

Igår var det 6 månader sedan jag låg på operationsbordet och hälsenan syddes ihop :o) Det innebär att jag, enligt de prognoser jag fick direkt efter skadan, ska kunna påbörja återgång till idrott idag. Är det inte fantastiskt!

Jag firade dagen med rehab-träning i höstsolen och en joggingrunda på hela 16 minuter i spåret, visserligen gick jag då och då men landade i alla fall på en medelhastighet på nästan 8 km/h - jag är sååå nöjd :) Dessutom känner jag äntligen att jag kan ta långpromenader så nu ska jag passa på allt vad jag orkar så länge solen skiner att gå ut och njuta av livet och naturen ju som är vacker nu precis som alla andra tider på året.

När det gäller övrig träning så tänker jag ta det steg för steg. För några veckor sedan var jag och bollade lite med mina vänner på volleybollplanen före träningen men efter det fick jag väldigt ont i fotleden så jag började träna leden extra med balansövningar och utfall på ojämnt underlag. Nu i veckan var jag tillbaka och jag var både försiktigare och stadigare och hade inte alls ont efteråt. För att se om jag verkligen börjar närma mig återgång till volleyboll och så småningom squash (som känns snäppet farligare) så skuggspelade jag lite igår. Jag hoppade runt och tog baggermottag, passade och slog och det kändes nästan helt som vanligt. Den rörelse som kändes mest osäker var att kliva bakåt så det ska jag träna på. Det känns som att jag nu kan ge mig på att börja träna spänst på riktigt också så att det blir som jag planerat, att jag kommer tillbaka med mer spänst än jag hade innan. (Den var inte mycket att hänga i gran om man säger så...)

Till veckan tänkte jag försöka mig på klätterväggen - det måste vara utmärkt vadträning. Jag provade även det för ett par veckor sedan men tog mig bara halva väggen upp. Men sedan jag började kämpa med att gå upp allt vad jag orkar i tåhävningarna har det hänt mycket med vadmuskeln. Idag fick jag hjälp med att ta ett kort och det ser ju riktigt lovande ut eller hur!

Högern är fortfarande mindre och slappare men det närmar sig...

Missöde på cykeln och promenad på prov

Det har regnat och regnat och regnat så i söndags när jag kom ut och solen tittade fram blev jag så lycklig att jag bestämde mig för att ta en ordentlig cykeltur. Bara några hundra meter från mitt hem kom jag dock till den första uppförsbacken, ställde mig på tramporna och tjoff - bang - AAJJ!! Jag halkade av tramporna som följde upp det hela med att smälla rakt in i benet. På höger sida, precis ovanför hälsenan... Det gjorde nåt så fruktansvärt ont och jag blev både orolig och arg på mig själv för att jag varit så klantig. Så oerhört onödigt. Men ingenting gick i alla fall av så jag fortsatte bestämt på min cykeltur. Jag hade tänkt köra rehab också men när jag klev av cykeln märkte jag att det gjorde jätteont att gå så jag fortsatte cykla ett tag till istället...

Några dagar senare upptäckte syrran att jag förutom skrapsår hade ett stort blåmärke som börjar precis i överkanten av ärret. Tjusigt värre... Så. Om tramporna är blöta - stå för allt i världen inte upp och cykla! Ska försöka komma ihåg det...

Tjusigt va!

Syrran upptäckte det när hon skulle massera mina vader och förutom det noterade hon att inte bara vadmuskeln utan muskeln på framsidan också var mycket mindre än på det andra benet. Hon kommenterade att hon brukar få träningsvärk där när hon promenerar, och när jag tänker efter har jag ju nästan slutat promenera. Jag har cyklat så mycket på sista tiden att det knappt blir nåt gående allt utom korta sträckor. Så i fredags tog jag en promenad och försökte tänka extra mycket på att trycka ifrån för att träna framsidan också. Tyvärr värkte det i hälsenan ganska direkt men jag höll ut och gick i nästan en halvtimma innan jag lade ner för dagen. Jag kan väl tillägga att jag tog denna promenad i regnet eftersom det har fortsatt regna tröstlöst även denna vecka...

Men! Helgen blev idel solsken och en promenad ner till älven i solen idag kändes många gånger bättre än torsdagens tappra försök. Jag kanske ska ge mig själv bättre förutsättningar i fortsättningen :o)

Fem månader

Efter fem månader och några dagar var jag så tillbaka hos sjukgymnasten. Det här var första gången vi var i träningslokalen hela tiden. Hon tittade på hur jag genomförde övningarna och framför allt måste jag se till att pressa så högt upp det bara går när jag gör tåhävningar. Jag som trodde jag kämpat bra, men vilken skillnad det blev! Efter att tidigare ha klarat 15 excentriska klarade jag nu bara max 7 och bara 10 på båda fötterna. Hon sa att om jag inte pressar upp på tårna till max så kommer jag inte åt hela muskeln och eftersom det blev sådan skillnad så tror jag henne.

Jag ska fortsätta med samma träning men fick ytterligare en sida med övningar, främst för resten av benen och bålen. Det gäller ju att få upp styrkan helt och hållet för att få tillbaka funktionen. Så nu blir det mycket lårträning framöver förutom vaden...

När det gäller joggandet sa hon att jag skulle träna på att trycka på mer och mer och variera med höga knän och så vidare, men fortfarande inte överanstränga mig. Jag tränar ganska mycket nu och jag känner mig ofta stel och ond i hälsenan på kvällarna och morgnarna. Jag tycker fortfarande att det är väldigt obekvämt att gå barfota så jag har fortfarande sandaler på mig hemma.

Lår, lår, lår mera lår och bål.

Första joggingturen

Idag var det så dags för ett första prövande försök i elljusspåret. Jag for helt enkelt fram och tillbaka - ena hållet gång och andra jogging ca 20 meter i totalt 10 minuter. Det var roligt, upplyftande och kändes riktigt bra! Jag blev rätt trött i foten men det är ju sånt här som gör att det känns att det går framåt.

I övrig rehabträning lägger jag mycket fokus på att använda högern för det är lätt att jag lägger mer vikt på vänstern utan att tänka på det. Jag försöker köra i en sal där jag har en spegel framför mig så mycket jag kan för det är då jag ser vad jag gör. När jag gör skridskohoppen från sida till sida måste jag fokusera på hur jag gör med högern och hela tiden tänka "i med tån, skjut ifrån, i med tån, skjut ifrån" för annars landar jag lätt på hälen och kliver mer än hoppar åt sidan.

Hopprepet går det också framåt med. För att utmana högern med har jag börjat ta enstaka hopp på ett ben. Det är väldigt instabilt och jag lyfter inte långt från marken men det funkar. Jag märkte att jag lätt "fuskar" om jag bara gör ett hopp så nu håller jag på att försöka med två hopp på ett ben innan jag kör båda igen eller byter.

Fyra månader

Nästan på dagen 4 månader efter operation var det så var det dags för ett besök hos sjukgymnasten igen. För första gången så kändes det genomgående positivt. Mitt nya träningsprogram innehåller bland annat hopprep! Tala om ett skutt närmare återkomsten på volleybollplanen :-) Jag fick till och med prova att jogga lite i träningslokalen hos sjukgymnasten och det gick jättebra! Nu joggade jag i och för sig extremt långsamt och bara ca 15 meter men ändå - vilken lycka :o)

Rehab-träningen börjar mer likna styrketräning så nu blir det bara träning tre gånger i veckan och förutom det har jag börjat cykla till jobbet, vilket är sååå skönt, och vattengympa känns fortfarande som en bra träningsform.

Om ett par veckor ska jag i rehab-träningen börja jogga lite försiktigt, eller "lunka" som det står på programmet. Gå 25 m, lunka 25 om vartannat i 10 minuter till att börja med. Jag ser fram emot det :)

Förebilder

Jag har nog skrivit lite om förebilder tidigare men nu har jag samlat på mig fler :-)

Under sommaren har det dels blivit uppenbart att jag inte kunnat röra på mig som jag brukar vilja göra och dessutom har vi ju haft ett OS som kunnat ge inspiration på många sätt. Eftersom det här trots allt är en idrottsskada är väl idrottsvärlden också det bästa stället att hitta sina förebilder. Inte för att jag själv någonsin varit eller kommer att bli idrottare på elitnivå men även en glad amatör som jag kan ju bli peppad av att se storheter som genomlevt samma skada som mig.

Det bästa namnet för egen del som jag hittat i OS är Misty May-Treanor från USA som spelar beachvolleyboll vilket ju är mig egen favoritsport att utöva. Hon har varit på topp länge och tog OS-guld både sommaren 2004 och 2008. Hösten efter det andra guldet slet hon av sin hälsena vid träning inför deltagande i Dancing with the stars (måste ha känts surt...) men hon var snart tillbaka och den senaste höjdpunkten var alltså ytterligare ett guld i årets OS.

En annan bra förebild är Ariane Friedrich från Tyskland som är höjdhoppare. Hennes hälsena gick av vid träning i december 2010 men även hon var tillbaka till OS i London 2012 och hoppade 1,93 i höjdkvalet. Imponerande. Dags för mig att jobba på min spänst !? I höjdhoppsvärlden har vi även vår alldeles egna Kajsa Bergkvist som slet av sin hälsena på tävling sommaren 2004 vilket innebar att hon missade OS det året men hon var tillbaka i världstoppen bara ett år senare och hoppade med 2,02 till sig ett VM-guld 2005.

En av årets sommarpratare och vår svenska representant i NBA finns också med bland förebilderna. Jonas Jerebkos hälsena gick av efter en krock under korgen 2010 men han är nu tillbaka i NBA och svenska landslaget. Han berättar om sin basketkarriär så här långt och bakslaget med hälsenan i sitt sommarprogram och om det är en känsla som känns igen så är det den han beskriver när man sätter sig i soffan med benet i högläge och inser att det är där man kommer att sitta ett tag...


Tipsa gärna om fler förebilder om ni har 

Framsteg :o)

Nu har jag haft semester i snart fem veckor och eftersom jag inte kunnat göra allt jag brukar göra på somrarna som att spela beachvolleyboll, cykla, paddla kajak och gå i fjällen har jag fått fylla semestern med andra sorters upplevelser. Under tiden har utvecklingen av foten blivit bättre och bättre samtidigt som det ibland känts segt.

En av de saker som jag kunnat göra nästan precis som vanligt var att hänga i sommarstugan med min härliga familj. Det är ett av de bästa semestermålen jag vet där man egentligen inte gör annat än att sola och bada om det är fint och spela kort och spel alla dagar. Och grilla :) Såå skönt med semester då man helt enkelt bara hänger. Dessutom tillät jag mig själv att bolla med beachbollen och de nyinförskaffade speedminton-racken, fast bara stillastående. Men det är ju ett stort steg från den tidigare sittande varianten :o)

Efter det har vi bilat till Dalarna sedan ut till Bohuslän för att pröva på västkusten. Så nu kan jag köra bil också! Inte så långt om gas- och bromspedalenerna måste användas mycket men med farthållare klarar jag i alla fall ett par timmar utan problem.

Avslutningsvis spenderar jag ett par veckor i Stockholmstrakten och bara slappar och träffar vänner. Men nu i helgen gick det fint att bolla stående med rörelse vilket var alldeles underbart! Jag kan inte göra utfall eller hoppa eller springa men jag kan i alla fall röra på mig. Hurra! Dagen efter var vi ut på en cykeltur och även det gick bra, i alla fall om jag har pedalen närmare hälen. Så nu äntligen, äntligen är det dags för kroppen att börja röra på sig. Jag har en hel del kondition och styrka att hämta tillbaka.

Promenader går också bättre och bättre. En bra dag kan jag gå ett par kilometer innan det gör ont. I början av semestern var största problemet att jag fick väldigt ont i höften av att gå men nu verkar jag ha fått till en normalgång och höften klarar sig, istället säger foten och hälsenan till när de fått nog. Tempot har jag också fått upp rätt bra, inte normalt än men korta sträckor kan jag gå ganska snabbt. Dessutom är rörligheten så pass bra att jag kan gå nerför trappor ett helt steg i taget istället för att landa med båda fötterna på samma steg - jag har dock inte lärt mig att gå ner med tårna först än, och jag kan inte gå på tå. Men nu börjar jag klara de excentriska tåhävningarna nästan utan hjälp på vägen ner :-)

Nya övningar

Idag var jag till sjukgymnasten igen vilket alltid är en positiv upplevelse. Jag har fått nya utmanande övningar som kommer att ta ett tag innan jag klarar av och som jag själv sedan kan utveckla för att öka utmaningen tills jag ska tillbaka om fem veckor. Nu ska jag träna på saker som känns galna och väldigt avlägsna som att gå på tå och stå på ett ben på balansplatta och träna vaden exentriskt (dvs upp på båda och ner på skadade). Men tänk så bra för nu går det ju framåt i rask takt :-)

Jag sa att jag tyckte om att bada och hon tipsade om att jag kan göra allt möjligt i vattnet - göra tåhvävningar, träna på att gå och till och med springa! För jag väger ju så lite i vattnet. Så nu ska det bli bada av :o)

Gångutvecklingen fortsätter att gå utmärkt. Idag gick jag 750 meter på 12 minuter vilket innebar en medelhastighet på hela 3,74 km/h - det är fortfarande långsamt men en fantastisk utveckling från förra veckans 2,28 km/h.

Jag har också fått en ny vän... Visst har jag berättat att jag har en vän i Stockholm vars hälsena gick av bara 2 veckor efter min så vi har regelbunden kontakt för att se hur det går. Det är rätt intressant eftersom flera detaljer skiljer sig åt i behandlingarna. Hur som helst. I tisdags var jag och tränade. Min plan var att köra motionscykel och sedan simma lite men det visade sig att ett vattengympapass skulle börja precis när jag hade tänkt simma så jag testade att vara med på det istället. Det gick hur bra som helst! Det kändes verkligen skönt att våga ta i lite och givetvis ta det lite lugnt när det gjorde ont. Hur som helst så var det en karl med på passet som hade gått om mig i trappan innan och som kom ut från omklädningsrummet samtidigt som mig efteråt. Han frågade vad som hänt och det visade sig att hans hälsena gick av för tre år sedan! Även i hans fall var det volleyboll. Det var kul att se en så pigg och rörlig hälsenekompis för det gör att jag ser ljust på framtiden. Tyvärr hade han inte återgått till volleyboll och löpning för han ville inte återuppleva samma smärta men cyklade mycket istället. Han lovade att fråga hur det gick nästa gång vi sågs :)

Själv tänker jag absolut ta mig tillbaka till både löpningen och volleybollen. Det blir nog att jobba mycket både mentalt och fysiskt. Fysiskt för att helt enkelt få tillbaka styrkan och rörligheten (min plan är ju att återkomma med bättre spänst än någonsin) och mentalt för att våga och för att acceptera smärtan. Det är ju inte en alldeles smärtfri process det här men ska man bli bättre och bli av med smärtan är det bara att träna, träna, träna.

Mitt nya träningprogram:

Äntligen går det framåt!

Och det gör jag med ;-)

Under den senaste veckan har det äntligen börjat hända något och det är sååå skönt. I början av förra veckan kunde jag försiktigt smyga fram utan kryckor med en fotnedsättning max 1 dm framför den andra foten. Idag, en vecka senare tar jag ett steg som säkert är 3 dm framför och jag har gått från att smyga till att gå långsamt :-) Och nu kan jag gå nästan 500 meter innan jag behöver pausa.

Om den här utvecklingskurvan fortsätter kan jag gå i normal hastighet om några veckor :o)

Jag får ont i foten, hälsenan, hela benet och höften av att gå så det blir inga långpromenader precis och efter en dag på jobbet med promenad till och från bussen och mellan ett par uppdrag är jag helt slut. Men det viktiga är att det faktiskt går framåt.

Det träningsprogram jag jobbar med nu gäller den här veckan ut och på torsdag ska jag träffa sjukgymnasten igen och se vad jag får göra härnäst :-)

Nuvarande program ser ut så här:

Två veckor senare...

...har jag fortfarande inte lärt mig gå.

Jag var till sjukgymnasten igen före midsommar och fick till och med bakläxa!! Jag hade börjat gå med en krycka men hon kommenderade tillbaka mig till två kryckor eftersom att jag haltade. Det är ju svårt det här ju. Nu övar jag på att gå med hälen först och upp på tå med båda fötterna för att lära mig gå normalt och det klarar jag inte utan kryckor. Det är det där med att gå upp på tå som ställer till problem för steget med högern och så är jag fortfarande väldigt kort och blir sned i höften när jag försöker sträcka ut klivet innan jag sätter i vänsterfoten. Det är sånt ohyfs jag måste lära mig av med innan jag släpper kryckorna för annars kommer jag att fortsätta halta även när jag inte egentligen behöver göra det längre.

Den här veckan har jag börjat på mitt nya träningsprogram som är väldigt avancerat. Jag ska göra riktiga tåhävningar med båda fötterna samtidigt och stå och balansera på ett ben! Än så länge håller jag i mig lite men det är bara att utmana. När jag lärt mig gå lite bättre ska jag också göra olika gångövningar som att gå "på lina", gå i kors och sånt.

Det är tur att folk i min omgivning också har tålamod för en promenad med mig är låååångsam... :-)

Tålamod är en dygd, har jag hört...

Jag har långt, stort, brett och nästan allomfattande tålamod i de flesta fall men nu börjar det faktiskt tryta. Åtminstone vissa stunder.

Nu har min fot och mitt ben varit befriade från sitt fängelse i snart en vecka och läkaren så redan första dagen att "Nu kan du gå utan kryckor!" Jag börjar förstå att det han egentligen menade var att "Nu kan du gå utan kryckor utan att hälsenan går av igen." Det betyder inte nödvändigtvis att jag kan gå - uppenbarligen. Visst kan jag ta mig en liten bit utan hjälp men då haltande med benet sträckt snett ut eftersom hälsenan är för kort och stel för att tillåta den rörelse som behöver utföras för att ta ett normalt steg. Jag visste faktiskt inte hur mycket vi använder fotleden när vi går - framför allt inte hur mycket vi sträcker ut vaden och därmed hälsenan. Visst har det blivit bättre sedan i måndags - jag menar jag är inte riktigt lika beroende av att krampaktigt hålla i båda kryckorna när jag går längre och jag gör mitt träningsprogram duktigt fyra gånger om dagen så det är bäst att det blir bättre!

Det är särskilt irriterande eftersom min överansträngda hand knappast blir bättre av att vara tillbaka i krycktjänst. Jag frågade både läkaren och sjukgymnasten om den och läkaren sa att det blir bättre så snart jag kan släppa kryckorna (vilket ju var i måndags enligt honom) och sjukgymnasten sa att det är ganska vanligt att man får sådana problem av att använda kryckor och att det vore ju bra om jag kunde släppa ena kryckan så snart som möjligt. En tröst var ju i alla fall att det är rätt hand för när jag övergår till en krycka är det den vänstra som gäller :) Nu råkar jag i mitt jobb vara beroende av båda händerna och båda benen så jag hoppas verkligen att bättringen är inom synhåll.

Nu ska jag sluta klaga och leta rätt på lite sommarkläder. Det är ju midsommar snart :o)

Välkommen ut lilla ben!

I måndags var det så äntligen dags för mitt (förhoppningsvis) sista besök på hos ortopeden. Jag skulle få bli av med ortosen och såg mest av allt fram emot att få sova utan den otympliga pjäxan och att äntligen, äntligen få påbörja rehabiliteringen.

Först fick jag träffa en ortoped som tyvärr inte var samma läkare som när jag fick ortosen utan han som opererat mig och som jag tyckte var lite konstig och läskig (kanske fel ord men...). Jag hade fått en kallelse med namnet på den andra läkaren så jag blev förvånad och besviken när det inte stämde. Men hur som helst så fick jag ta av mig ortosen och han undersökte hälsenan och konstaterade att det såg bra ut och att jag nu inte behövde ortosen längre men skulle få kilar att lägga i skorna. Nu kommer vi till det konstiga, han sa nämligen "Nu kan du gå utan kryckor!" Ehhh... va!? Näe, det kan jag inte - jag har ju för tusan ingen rörlighet i foten! Men när kan jag börja köra bil? "Det kan du också göra nu!" Va?? "Eller, ja du får ju se till att kunna röra på foten först..." Jo du tack! Det är egentligen ingen idé att försöka återskapa hela vår kommunikation för jag blev bara förvirrad. Jag gick i alla fall ut från rummet med båda kryckorna för det här var läskigt värre, helt oskyddad för första gången på sju veckor!

En timme senare hade jag tid hos sjukgymnasten en trappa upp så jag smög mig dit och satt där och väntade rätt irriterad och frustrerad efter mitt besök hos läkaren.

Hos sjukgymnasten kändes det bättre. Hon sa för det första att man brukade få räkna med att använda två kryckor en vecka till och därefter en krycka åtminstone ytterligare en vecka och att jag inte skulle släppa kryckorna förrän jag kan gå utan att halta. Puh! Då var det inte jag som var konstig... Och att bara gå med 1 cm kil i skon redan från början tyckte hon också var lite lite - de brukade börja med 2 cm så jag fick gärna börja med 1,5 cm åtminstone. Tack för det!

När jag gick från sjukgymnasten kände jag mig inte längre förvirrad och missförstådd utan mer nöjd med dagen och jag kunde börja fokusera på glädjen med att faktiskt vara av med pjäxan :-) Vi gick igenom ett träningsprogram som jag ska göra 3-4 gånger om dagen och jag fick gå ett par vänder fram och tillbaka i hennes rum så att hon kunde tipsa mig om hur jag skulle göra. Det som känns obehagligt är att senan är så tydligt kort att jag är jättestel i fotleden och inte kan flexa upp foten ens till 90 grader. Det innebär att jag fortfarande inte kan stå rakt upp och ner med båda benen under mig utan måste ha högerfoten en bit framför kroppen för att kunna böja på knät. Men förhoppningsvis blir det snart bättre med rehabiliteringsträningen :o)

Handen mår bättre men inte bra och nu är den arg efter allt det här knappandet så det är bäst jag låter den vila en stund igen...

Lilla benet... 

Tur att det andra kan inspirera till återväxt ;-)

Träningsprogrammet.

Det tar mig just nu en timme att genomföra men jag antar att det kommer

 att gå lite snabbare så snart min fot fattat vad det är jag försöker göra...

Dumma hand

Igår var jag på jobbet. Jag tog bussen dit och var där hela eftermiddagen och när jag alldeles som vanligt pratade med en av mina kollegor spretade jag med handen och fick plötsligt så ont så att jag trodde något hade gått sönder!

Hemresan blev ännu jobbigare än ditresan för, att hoppa på kryckor blir rätt plågsamt när man dessutom har ont i handen. Mamma (som är läkare) säger att det är en sträckning eller överansträngning och att vila är den enda boten. Hur lätt är det att vila när man behöver handen för att gå!!??

Men jag får vila allt annat så jag ger mig själv datorförbud några dagar... Återkommer när det känns bättre...

Rodd funkar! :o)

Jag har kommit igång riktigt bra med träningen och varit på gymmet två till tre gånger i veckan och kört mitt 90-minuters pass. Jag har dock haft problem med att hitta lämplig uppvärmning. Jag har suttit på en balansboll och boxad men det är så tråkigt att jag inte hållit ut särskilt många minuter. Nu hade jag fått tips om att motionscykel ska funka med ortos och att jag kan köra roddmaskin om jag låser fast sitsen. Jag provade idag cykel funkade inte för jag blev för klumpig och sned med ortosen men rodden funkade utmärkt! Jag behövde inte ens låsa fast sitsen utan rörde mig så långt jag kunde och tog i mest med armarna och lät benen mest röra sig.

Äntligen kan jag konditionsträna! :o)

Familj och vänner

När man råkar ut för nåt sånt här och bor ensam är det nog lätt hänt att man blir ganska ensam och isolerad. Jag kan ju inte gå på affärn precis och att ta bussen till stan eller någon annanstans för att hälsa på är ett projekt som tar musten ur mig rätt rejält, dels för att promenaden till och från bussen är längre än den brukar och dels för att foten inte gillar att sitta på bussen eftersom att den fortfarande föredrar högläge. Tack och lov att jag har familj, kollegor och vänner som bryr sig om mig!

Jag har min pojkvän som tyvärr bor på annan ort men som ringt varje dag sedan det hände och varit uppe fyra härliga dagar. Jag har mina föräldrar som jag äter hos rätt ofta  även sedan jag flyttat hem och sover hos ibland, förutom det är pappa min mycket pålitliga chaufför som har skjutsat mig vart helst jag velat. Jag har mina fina syskon som både ringt och hängt och spelat kort och jag har varit på jobbet och hälsat på och till och med lunchat i stan med min kollega och tillika pålitliga chaufför nummer två :) Mina gamla goda vänner var här och hämtade mig till en umgängeskväll med Hockeykvart.

Slutligen har jag mina fina volleybollvänner - de som var med när det hände och som jag egentligen inte känner särskilt väl eftersom att jag började spela med dem först i januari i år men som jag ju brukar träffa flera gånger i veckan på volleybollplanen. I brist på den möjligheten har vi käkat på stan och haft spelkväll och ikväll blir det Disney hemma hos mig :) Det blir alltid många skratt i det sällskapet så det ser jag fram emot.

Allt detta gör att jag inte känner mig det minsta ensam och övergiven. Jag har fullt upp med alla projekt som fyller dagarna och trevliga möten kvällar och helger. Det är knappt så jag hinner sjunka särskilt djupt ner i soffan ;-)

Projekt dammsuga

Det finns en hel del saker som blir knepiga att utföra när man inte kan ta sig fram utan ett par kryckor och dessutom bor en trappa upp utan hiss. Vissa saker går att lösa med lite fantasi och vilja, andra saker har i alla fall jag inte hittat någon lämplig lösning på än. Allt blir ett projekt. Blomvattningen har jag löst med att ta en vattenflaska i fickan och hoppa fram och tillbaka mellan växterna och vattenkranen, tre växter per runda. Bära ut soporna är en av vardagssysslorna jag inte löst. Jag kan ju inte bära saker i händerna, särskilt inte i trappen, och jag lockas inte av att stoppa ner soporna i ryggan. Så lösningen på det är att de som hälsar på får ta med soporna när de går :)

Idag hade jag bestämt mig för att städa alldeles själv. Som tur är skräpar jag inte ner så mycket nu när jag inte är så rörlig men trots det finns det tvätt, post, disk och sådant att ta hand om. Diskningen är ju enkel, jag sitter bara på min pall. Tvätten fick åka knuffkorg på golvet innan den viktes och åkte in i garderoberna. Skräp fick åka i min praktiska väska som jag har på ryggen hela tiden nu - i den har jag allt jag behöver som mobil, vatten, savetter, näsdukar osv. Så kom jag till slut till det stora styrkeproven - dammsuga.

Hur dammsuger man när man inte kan gå utan kryckor? Hmm... Hade jag haft ett par händer till hade det ju inte varit något problem men... Jag vet inte hur andra gör men min lösning blev att släppa kryckorna och hoppa på ett ben (som funkar nu när det inte gör ont i högerbenet). Så det blev: dra dammsugare, hoppa, stå och dammsuga, dra, hoppa, suga, dra, hoppa... Som ni förstår blev det ett rejält träningspass och jag förordar åt mig själv vila med högläge resten av kvällen.

Men fint blev det :-) Bra jobbat Anna!

Dags att minska kilen...

Idag har det gått två veckor sedan jag fick ortosen och det är dags att ta bort ett lager av kilen och låta hälen komma lite närmare marken. Spännande men gick faktiskt bättre än jag trodde. Det sträcker lite i senan men känns helt okej att belasta. Måste väl vara positivt! :o)

Ortosen består av en stor mjuk stövel som vadderar hela benet.

Den hårda plastdelen har en kil i botten som jag nu ska ta bort nedersta delen av.

De två skyddande delarna sitter med fyra breda kardborreband, två på foten och två på benet. 

Vårruset

Idag skulle jag ha sprungit vårruset... och nästa vecka skulle jag springa milen på blodomloppet - min första mil! Jag hade kommit igång med träningen rätt bra men man kan lugnt säga att det blev något problematiskt när hälsenan gick av. Ingen löpning förrän om tidigast 6 månader - lätt jogging om 4 kanske om rehabiliteringen går bra. Men, det är ju det som håller humöret uppe - nästa år, då ni!!

Idag fick jag istället agera publik och väskvaktare. Min snälla kollega kom och hämtade mig så att jag kunde möta upp laget jag inte längre ingick i och placera mig på ett liggunderlag med benet på en hopfällbar pall som syrran hade med sig. Det var trevligt att få vara med så pass mycket i alla fall och underhållande att se alla värma upp med Sh'Bam - ser fram emot att prova det också :-) Syrran kom in på under 30 minuter (var det 27 tro?) så nu har jag en bra tid att slå nästa år. Perfekt!

Vårruskvällen avslutades med sedvanlig picknick i det gröna.

Ensam hemma

Nu när pojkvännen har åkt hem är jag för första gången sedan senan gick av alldeles ensam hemma. Det var skönt att ha honom här några dagar så att jag hade en möjlighet att känna efter vad jag klarade av. Innan flytten var jag och köpte ett par pallar - en låg plastpall som jag kan sitta på i badkaret när jag duschar och en hög pall som jag kan sitta på i köket när jag diskar. Förutom det har jag ställt ut avlastningsplatser lite här och var. Eftersom det inte går att bära något annat än det man kan ha i en rygga när man tar sig runt med två kryckor har jag sett till att jag kan plocka ut saker ut kylen och från den platsen flytta de vidare antingen till diskbänken eller till köksbordet. Man kan lugnt säga att allt jag gör blir ett projekt...

Eftersom det är så trevligt att fika lite i soffan ibland har jag dessutom ställt en pall och tre stolar som tar mig från köket till vardagsrumsbordet så redan första dagen serverade jag mig en skål glass och ett glas iste i soffan :o) Det blir dock inte så ofta för det är alldeles för bökigt. Matlagning känns också meckigt men efter helgen har jag frysen fylld med matlådor så det här kommer att gå alldeles utmärkt!

Jag har lagt en trave med kuddar på vardagsrumsbordet där jag kan lägga upp benet på vila och eftersom att jag anser det vara "helt kontrollerade former" får benet vila från pjäxan. Vilken frihet!

Premiär på gymmet :)

Nu har pjäxan och jag haft några dagar på oss att vänja oss vid varandra. Jag sover lite bättre och tar mig fram ganska bra och eftersom jag inte kan börja med rehabilitering av foten än så tänkte jag sätta igång på allvar med att träna resten av kroppen :-) Så i sällskap av min syster och pojkvän traskade jag iväg till gymmet som praktiskt nog bara ligger ett par hundra meter från min lägenhet.

Promenaden tog ca 20 minuter - jag är fortfarande inte snabb precis... Väl där gick vi igenom alla maskiner och annat för att räkna ut vad jag kunde träna med min stora och icke-funktionella fot. Det gick riktigt bra. Vi har skrivit ihop ett program som tar mig totalt 90 minuter med uppvärmning och stretch. Det blir mest armar och axlar förstås men det är väl precis vad jag behöver. Förutom det kan jag träna mitt friska ben med en-bens-benböj och tåhävningar vilket ju är alldeles utmärkt. De har hängt upp band med handtag (som heter nåt fancy pancy som jag inte kommer ihåg) som jag kan hålla i när jag gör benövningarna och som jag använder som hjälp att ta mig upp och ner när jag ska lägga mig på golvet för armhävningar och sit-ups. Armhävningarna blir på knä med en skumgummirulle under fötterna för det är inte läge att stå på tå i den där klumpen.

Det klurigaste är det där med uppvärmning - hur konditionstränar man utan två användbara ben?

Nöjd och glad och helt slut är jag i alla fall :o)

På väg till gymmet. Lägg märke till mina tjusiga 90-talsbrallor och mitt fantastiskt praktiska senilsnöre som jag har runt halsen. Tack vare det kan jag stå och släppa kryckorna utan att tänka på vart de tar vägen. Perfekt att kunna ha händerna fria!

Klädproblem...

Okej, så jag har en stor fet pjäxa som jag ska ha på mig dygnet runt. Ganska snabbt blev det där med klädsel ett problem... Nämnde jag att den var stor och fet? Plötsligt är mina rymliga träningsbyxor som jag utan problem fick på mig över gipset inte alls rymliga. De går inte över bendelen av pjäxan och definitivt inte över den ännu större och fetare fotdelen. Jag har ett par extremt vida mysbyxor som jag kan jobba över den men i övrigt bara shorts och kjol. Så vädret får ta inspiration från dagen som var idag och se till att hålla värmen så att jag inte behöver annat än kortkläder fyra veckor framöver :o)

Nä, okej. Jag har faktiskt fått låna ett par träningsbyxor från 90-talet med knäppning hela vägen efter benet så när det behövs har jag ett par långbyxor att ikläda mig. Men jag skulle nog vilja ha ett par till i alla fall...

Men idag var jag ute på en minipromenad iklädd kjol, t-shirt, sandal och pjäxa :o)

Sova med pjäxa?

Första natten med ortosen var inte rolig. Först kunde jag inte somna alls och sedan vaknade jag efter några timmar med ont i foten, framförallt på ovansidan av foten. Det visade sig att jag redan fått mig ett skavsår - tur att det finns skavsårsplåster och att mamma grävde fram lite extra vaddering att lägga på ovansidan av foten innanför alltihop. Det råkar nämligen gå en skarv snett över foten som min fotrygg ogillar.

Hur i hela fridan ska man kunna sova med en sådan här??

Min stora dag

Idag var så dagen då jag skulle få träffa först ortopedtekniker för att få en ortos, sedan ortoped för att bli av med stygn och sist men raka motsatsen till minst: sjukgymnast.

Under förmiddagen satt jag på medicinska biblioteket på sjukhuset med min syster, som lämpligt nog läser till sjukgymnast, för att titta på hennes C-uppsats som jag korrekturläst. Vi hittade ingen rullstol så jag hoppade fram och tillbaka och hit och dit. Efter lunch skulle jag på alla mina besök och eftersom jag vi fortfarande inte hittade nån rullstol hoppade jag ut i regnet och över till Ortopedtekniska. Som tur var stod en alldeles ledig rullstol där för det var tajt om tid mellan besöken så syrran hade lovat att rulla mig från det första till det andra.

Här fick jag ta av mig gipsskenan och ortopedteknikern beklagade sig över att jag skulle till henne först istället för till läkaren eftersom de inte beställt vilken vinkel jag skulle ha foten i. Hon hade dock hört av sig innan och fått uppgiften 10-15 grader. Vi märkte dock ganska snart att det var helt omöjligt och hon gjorde istället en kil som var så pass hög att jag nådde ner med hälen vilket jag är väldigt tacksam för! Vad hade nyttan med ortos varit om jag inte ens skulle kunna sätta ner foten i den? Hur som helst - det hela tog längre tid än beräknat så när jag kom ut därifrån var jag redan tio minuter sen till nästa tid. Tack vare min privatchaufför var jag dock snart tillbaka på sjukhuset och på ortopedmottagningen.

Här fick jag vänta och när min tid hos sjukgymnasten började hade jag precis fått ta av mig ortosen för första gången och lägga mig på mage på en brits. Jag blev omhändertagen av en läkare och en sjuksköterska men så kom en tredje person in i rummet - sjukgymnasten. Hon sa "du har en tid hos mig nu men jag förstår inte riktigt varför för du kan ju inte börja rehabilitera än!". Vad!!? Det var ju det jag sett fram emot! Nä, tydligen var det missförstånd någonstans i leden och jag kommer inte att få påbörja rehabilitering förrän efter att ortosen åkt av. Blä!!

Men stygnen togs bort, pläster på och på med ortosen igen. Jag hade förberett en lista med frågor till sjukgymnasten som jag nu fick ställa till läkaren istället. Som vad jag får och kan göra och när jag kommer att kunna göra vad. Nu får jag belasta i ortosen och egentligen "göra vad jag vill" så länge jag inte känner en skärande smärta. Så länge den är i ortosen kan den inte gå av igen så det känns ju tryggt. På frågan om jag kan åka buss och sånt sa hon "Jovisst, det går bra. Om du orkar, för det är inte precis lätt att gå med ortosen, den är tung. Du kan inte ta några långpromenader precis." Okej, nertagen på jorden igen. Och sjukskriven ytterligare en månad. För att kunna jobba heltid måste jag förutom att kunna gå och stå även kunna köra bil och dessutom ledsaga dövblinda vilket nog är de två saker som kommer att ta längst tid att komma tillbaka till jobbmässigt.

Av någon anledning trodde jag att jag skulle bli lätt på foten i och med ortosen men just nu känns den bara tung och obekväm och visserligen får jag belasta foten i den men det gör för ont för att jag ska lägga särskilt mycket vikt på den. Dags att smida nya planer...

Ute på långpromenad ;-)

Jag bestämde mig i början av veckan för att det var dags att ta tag i träningen - nu när smärtan lagt sig är det ju bara att sätta igång, eller hur!

Första dagen gick jag från bron till slutet av gatan och hem igen - totalt 280 meter på 10 minuter. Eftersom jag bara har ett ben och två kryckor att ta mig fram med är det största problemet händerna - de är liksom inte alls vana vid att bära omkring på hela min kroppsvikt. Så det blev en hel del pauser för att vila händerna. Efter det fortsatte jag med att öka lite för varje dag och idag blev det en riktig långpromenad - runt hela kvarteret! 570 meter på 15 minuter - som ni ser har jag ökat hastigheten ganska ordentligt på bara fem dagar :-)

Förutom mina promenader har jag börjat styrketräna lite på ett liggunderlag hemma på golvet med de vikter vi hittat. Det är ju mest sittande övningar jag kan göra men lite armar och mage i alla fall. Och så rörelseträning och styrketräning för det friska benet. Känns så skönt att ha kommit igång och på måndag blir det mera!

Surfar om senor

Ända sedan det hände har jag roat mig med att leta information på nätet om hur behandlingen, läkningen och rehabiliteringen av hälsenerupturer går till. Tydligen är man - dvs läkare, kirurger och forskare - inte helt överens om hur man får den bästa läkningen.

Enligt den första sidan jag läste var operation givet - och den skulle ske inom tre dagar. Jag fick vänta på min i en vecka... Men enligt min kirurg kan man vänta upp till två veckor utan problem. På vissa sjukhus i Sverige verkar det som att man inte opererar utan låter det självläka, först gipsad i spetsfot och därefter i ortos. Gips och ortos gäller även vid operation. Det ser ut som att man fortfarande jobbar med olika forskningsprojekt för att ta reda på vilken metod som är bäst men medan det pågår gör man på olika sätt. Det enda alla verkar vara överens om är att det vid re-ruptur, alltså om man skulle ha sån otur att den går av igen - då är det operation som gäller. 

Eftersom ingen av den information jag hittade från läkarsidan riktigt stämmer in på den behandling jag fått började jag leta bloggar istället, för att få läsa hur det gått för andra. Det kändes otroligt givande men jag hade gärna läst fler och därför startade jag min egen blogg.

Det jag framförallt lärt mig är att vara försiktig efter att gips och ortos har åkt av eftersom att det är då det är störst risk för reruptur och att fortsätta med rehabiliteringsträningen ända in i mål och inte lägga ner när man är "nästan bra" för då verkar det ta flera år... Åh vad jag längtar efter att få börja med rehabiliteringsträningen!

Nu har jag i alla fall fått kallelse till ortopeden, och till ortoped tekniska, och till sjukgymnast! Måndag den 14/5 blir en stor dag =)


Jag har lagt in lite blandade länkar till information om hur man anser att hälseneruptur ska behandlas, den senaste studien jag hittat information om är en som påbörjades 2011 men jag kan inte hitta någon rapport så jag antar att den inte är färdig än. Det har ju trots allt bara gått ett år sedan den startade och antagligen måste de följa upp längre än så... Jag länkar till ett par bloggar också.

Smärta...

Jag var inte riktigt beredd på hur ont det skulle göra. Bara ett par timmar efter att jag kommit hem från sjukhuset började det göra ont och efter det ondare, och ondare... Som tur var hade jag vid det här laget tre olika smärtstillande som jag kunde ta och som jag sedan fortsatte ta enligt ordination. Det var nästan omöjligt att sova på av smärtan så jag ställde larm på mobilen för varje tidpunkt då jag fick ta en till tablett med en notering om vilken, det gjorde dels att jag inte behövde tänka och räkna timmar mitt i natten och dels inte behövde kolla på klockan hela tiden. Den enda, men ganska stora, trösten var att den här smärtan betydde att det läkte - både hälsenan och operationssåret så heja heja - läk allt ni har!

Det värsta gick över efter drygt två dygn och jag har nu kunnat trappa ner på tabletterna och sova hela natten igenom - underbart!

Jag fortsätter ha foten i högläge så ofta och mycket jag kan för när den är nere gör den dels ont och dels syns det hur tårna som stucker fram blir alldeles blå, vilket väl inte kan vara helt nyttigt. Men det är ju lugnt eftersom jag ändå inte kan göra så mycket annat än att sitta eller ligga. Det är otroligt skönt att jag har möjlighet att bo hemma hos mina föräldrar just nu, jag vet ärligt talat inte hur jag skulle klara av att bo ensam. Jag klarar inte av att göra någonting alls själv just nu, utom att äta, gå på toa och sova... Och spela kort :) Syskonen har kommit i omgångar och ätit och spelat med oss de senaste dagarna - mycket trevligt :o)

Dessutom har vi haft sol så det har blivit lunch ute på bron!

Äntligen!!

Telefonen ringde i morse och plötsligt var jag klarvaken! Vem skulle ringa på morgonen om inte sjukhuset?? Och jovisst  - det var de. Väntade jag på operation? Ja! Var jag fastande sedan midnatt? Ja! Kunde jag komma in till halv elva? Ja!!!

Så ingen frukost men en dusch (som numera genomförs sittande på en pall i badkaret med benet i plast på kanten). Enligt instruktionerna ska man inte ta med sig något utom en frukt att äta efter operationen men mobilen fick följa med, och mamma ;) Och pappa fick komma hem från jobbet och köra oss. Anmäld och betald och i och med det berättigad till frikort. Fick ganska snart hoppa in i omklädningsrummet och skicka hem mamma. Där fick jag låsa in mina kläder och mobilen i ett skåp och klä på mig en sådan där urtjusig sjukhusskjorta utan rygg - charmerande. Omklädningsrummet fungerade som sluss in till uppvak 1 där jag skulle vänta på operation. Jag fick återigen frågan om jag varit fastande sedan midnatt och fick en slang för dropp på sidan av armen, nej på baksidan av handen... nej, det fick bli i armvecket. Nya svåra verktyg ledde till två misslyckade försök med ett blåmärke över hela handryggen. Men förutom det fick jag en tablett med morfin så det kändes ju lovande. Jag fick veta att läkaren som skulle operera skulle komma in och titta och rita på mitt ben. Han kom in, tittade på foten, meddelade sig gilla gipsskenan och att jag kunde fortsätta ha den efteråt och att han själv tänkte göra helg när vi var klara så hade jag några frågor? Jag satt ju mest och väntade på att han skulle rita på mitt ben och innan han gick sa han "javisst ja" tog fram en fet tuschpenna och... ritade en pil med riktning neråt vid mitt knä!! Om någon förstår poängen med det får ni gärna förklara det. Särskilt som jag under operationen låg på mage och han ritade på framsidan av benet...

Nåja, till själva operationen. Jag blev ivägrullad och fick lägga mig på mage på en rullande grön operationsbänk. Utanför operationssalen fick jag träffa min narkossköterska som jag inser är den som hela operationen hänger på eftersom att han tog hand om mig hela vägen igenom han kopplade in mig i dropp och blodtrycksmanschett. Förutom honom fanns några andra sköterskor i rummet som kopplade in mig till EKG-maskinen och som "jordade" mig (för att kunna bränna ihop blodkärl om jag minns rätt). Och! Det här är viktigt... Hon tvättade mitt ben och foten som alltså inte tvättats på en vecka och som innan instängning i gipsskena och bandage spelade volleyboll - kan inte ha varit en helt angenäm uppgift :-/ Men! Enligt sköterskan har jag fantastiskt vackra fötter :o) Och enligt narkossköterskan är det extrem komplimang från en operationssköterska för fötter är inte deras favoritkroppsdel precis (framgick inte vilken det är...). Så det tar jag med mig =)

Operationen gjordes med lokalbedövning och bedövningen var den mest smärtfyllda delen men inte så farligt det heller. Resten var snarare obehagligt eftersom det visserligen inte gjorde ont men det kändes - att han grävde efter senan och bråkade med vaden som inte riktigt var helt samarbetsvillig. Under tiden fyllde min gode vän narkossköterskan på med lugnande och smärtstillande i lagom takt medan vi pratade om allt möjligt inklusive den pågående operationen. Operationen påbörjades kl 12.20 och kl 14.20 var jag tillbaka på uppvak 1. Efter operationen lät jag inte alls läkaren åka hem utan tvingade honom att berätta vad han hade gjort och vad jag skulle göra nu. Han berättade att han gjort ett snitt på ungefär en dm och att hälsenan varit lite knepig att sy ihop eftersom den gått av så rakt, som ett snitt - så han hade varit tvungen att "bråka lite". Nu skulle jag hem och vila och äta smärtstillande och inte belasta foten så länge jag hade gipsskena - om inte annat för att den inte skulle hålla för det. Jag skulle dessutom ta blodförtunnande sprutor varje kväll i tio dagar, den första fick jag av en sköterska innan jag for hem och resten skulle jag ta på egen hand.

Flyttad till en vanlig sjuksäng och inrullad på uppvak och överlämnad till sköterskan där igen fick jag ett par smörgåsar och jos, vilket gjorde mig illamående... Men jag fick också byta den rygglösa sjukhusskjortan till mina egna kläder vilket ju kan få vem som helst att må bättre. Min syster kom och hämtade mig med en lånerullstol och efter att jag fått spruta och ytterligare instruktioner var det bara att åka hem :)

 Nyopererad

Hemma hos mamma och pappa med benet i högläge.

Väntan...

Det är segt  vänta...

Jag är så trött att jag inte ens kan titta på TV fem minuter utan att somna. Det här var ett stort problem de första dagarna för när jag var på väg att somna ryckte benet till vilket gjorde hemskt ont och jag blev givetvis klarvaken. Snart blev jag trött igen och så började vi om från början... Jobbigt. Min vad undrar fortfarande vad det egentligen är som pågår och varför den inte får springa eller spela volleyboll nuförtiden. Varje dag hoppas jag att de ska ringa och säga att det är dags för operation men det har fortfarande inte hänt. Och det är torsdag... Han sa ju torsdag... Jag ringde faktiskt till väntlistan igår på morgonen för att lämna ett till telefonnummer och för att samtidigt passa på att fråga hur jag låg till. Då sa de att jag preliminärt var inlagt i torsdagens planering! Men icke... Och de har inte ringt idag så det blir inte imorgon heller, och nu är det helg och Valborg efter det. Då blir det väl ingenting på nästan en vecka till. Blä!!

Men... jag fortsätter att fasta från midnatt varje dag utifall att precis som jag gjort hela veckan. Det är ju trots allt inte så svårt att fasta på natten eftersom jag sover rätt bra nu och jag fastar gärna några timmar extra för att inte skjuta på operationen längre än nödvändigt.

Undersökt igen

Idag steg vi upp tidigt och åkte till sjukhuset igen, denna gång till ortopeden. Jag gjorde misstaget att hoppa dit på kryckorna för jag tappade balansen och satte i foten vilket gjorde väldigt ont. När vi anmält oss fick vi veta att vi skulle gå till röntgen och den promenaden tog alldeles totalt slut på mig. När vi kom fram fick jag i alla fall komma in direkt. En sköterska tog av min gipsskena och en röntgenläkare kom in. Han var den första sedan det här hände som var riktigt riktigt otrevlig. Först bad han mig vända mig om och ligga på mage och jag bad honom hålla i foten åt mig och sa "Vaddå, har du fortfarande ont!?" och fortsatte med "Den där hälsenan är inte av, då ser det inte ut så där - foten ska ju hänga slappt". Är det mitt fel att hela mitt ben kämpar för att hålla i foten? Sedan fortsatte han med att be mig slappna av, vilket jag inte kunde, och så trycka in ultraljudsscannern i min häl så att jag grät högljutt under hela tiden tills han avslutade med "Jo, den är av. Klarar du dig själv nu?" Ja, vem vill ha hjälp av en sådan?? Inte jag i alla fall.

Som tur var hade mamma under tiden hittat en lånerullstol så jag slapp gå tillbaka. Särskilt nu när jag inte hade min gipsskena längre...

Efter det fick jag träffa en läkare på ortopeden som fick bli den fjärde att konstatera att den var av - nu ska jag väl slippa plågas av att folk klämmer på min onda vad! Däremot blir det ingen operation idag. Det var alltför optimistiskt av läkaren på akuten - men jag hamnade på akuta väntelistan för operation i alla fall och med en förhoppning av att det blir på torsdag. Den största trösten var att jag nu fick gott om i form av smärtstillande Alvedon Forte och Tradolan.

Under söndagen dagen efter det hände och dagen innan vad jag trodde skulle bli dagen för operation hade jag roat mig med att läsa om proceduren vid en hälseneruptur och enligt den skulle operation ske inom tre dagar. Så att nu måsta vänta troligen till torsdag kändes inte alls bra. Men det är bara att acceptera läget.

Det var hälsenan!

En toppenhelg skulle det bli - en helg med massor av volleyboll med härliga människor på Eddahallen i Skellefteå.

Jag fick spela tre matcher och börja på en fjärde innan det small till... Jag sprang fram för att rädda en kort lobb över block men han inte fram utan ramlade ihop efter att det small till och gjorde ont under vaden. Min första tanke var: Vem är det som kastar in saker på plan!! Det var därifrån jag trodde smällen och smärtan kom ifrån. Ganska direkt kom någon som sett det hända springande och sa "Det var hälsenan!", ja - det var precis vad det var. Jag blev fantastiskt fint omhändertagen av alla volleybollspelare i närheten som bar bort mig till läktaren, någon ringde efter ambulans och någon annan höll mig sällskap tills de kom och hämtade mig. Jag har ingen aning om vilka de var men tack!

Så det blev en dag fylld av nya upplevelser:

Jag spelade volleyboll i Skellefteå (ny plats, inte sport).
Jag år lunch på Tre Kronor (som är kända för sitt Calskrove som jag dock inte gav mig på).
Min högra hälsena gick av.
Jag åkte ambulans.
Jag var på akuten i Skellefteå och fick gipsskena.
Jag var på akuten i Umeå och fick gipsskena (ja, en ny).

Jag fick alltså åka ambulans till akuten i Skellefteå iklädd volleybollstass inklusive stinkande knäskydd - precis den klädsel man vill ha när folk ska klämma en på vaderna... Ambulansmännen var väldigt trevliga och om man bortser från smärtan och vägarbetet vi guppade igenom var det en angenäm resa. Dessutom fick jag smärtstillande vilket ju var uppskattat :o)

På akuten blev jag flyttad till en säng och rullad in i gipsrummet och blev sedan lämnad ensam. Då var jag väldigt glad att jag tagit med mig en bok för annars hade jag blivit knäpp och mycket ledsnare eftersom jag i så fall inte haft nåt annat att roa mig med än att tänka på allt jag inte skulle kunna göra i sommar. Det gjorde mig tillräckligt ledsen även med bok. En sommar utan beachvolley :'-(  Nåja, det blev i alla fall en del väntan i omgångar men kontentan blev att jovisst - hälsenan är av. Den ska opereras men inte i Skellefteå för jag är skriven i Umeå så kan jag ta mig dit möjligen? Ja, som det blev kom mina fina volleyboll vänner och hämtade mig och körde mig till akuten i Umeå där mina föräldrar tog över. Innan dess fick jag dock gipsskena vilket var otroligt skönt för smärtan lättade när vaden inte längre behövde försöka hålla i foten utan att nå den... Dessutom fick jag veta att jag skulle räkna med 6 månader innan jag kunde springa igen så, ja - ändra alla sommarplaner...

På akuten i Umeå fick jag träffa läkare direkt och bli undersökt igen. Att hälsenan är av konstaterar man genom att patienten (dvs jag) får ligga på mage och läkaren klämmer på vaden. Om foten inte rör sig är hälsenan av. Dessutom finns det en synlig och palperbar grop där hälsenan ska va. Givetvis jämför man fötterna men det var inte så mycket att tveka på i mitt fall. Operation ja men enligt bakjouren här som i Skellefteå inte akut men de bokade in tid för ultraljud och hos ortopeden på måndag morgon. Då blir det operation :) Ny gipsskena, mer smärtstillande och hem till mamma och pappa för att försöka sova...