Under förmiddagen satt jag på medicinska biblioteket på sjukhuset med min syster, som lämpligt nog läser till sjukgymnast, för att titta på hennes C-uppsats som jag korrekturläst. Vi hittade ingen rullstol så jag hoppade fram och tillbaka och hit och dit. Efter lunch skulle jag på alla mina besök och eftersom jag vi fortfarande inte hittade nån rullstol hoppade jag ut i regnet och över till Ortopedtekniska. Som tur var stod en alldeles ledig rullstol där för det var tajt om tid mellan besöken så syrran hade lovat att rulla mig från det första till det andra.
Här fick jag ta av mig gipsskenan och ortopedteknikern beklagade sig över att jag skulle till henne först istället för till läkaren eftersom de inte beställt vilken vinkel jag skulle ha foten i. Hon hade dock hört av sig innan och fått uppgiften 10-15 grader. Vi märkte dock ganska snart att det var helt omöjligt och hon gjorde istället en kil som var så pass hög att jag nådde ner med hälen vilket jag är väldigt tacksam för! Vad hade nyttan med ortos varit om jag inte ens skulle kunna sätta ner foten i den? Hur som helst - det hela tog längre tid än beräknat så när jag kom ut därifrån var jag redan tio minuter sen till nästa tid. Tack vare min privatchaufför var jag dock snart tillbaka på sjukhuset och på ortopedmottagningen.
Här fick jag vänta och när min tid hos sjukgymnasten började hade jag precis fått ta av mig ortosen för första gången och lägga mig på mage på en brits. Jag blev omhändertagen av en läkare och en sjuksköterska men så kom en tredje person in i rummet - sjukgymnasten. Hon sa "du har en tid hos mig nu men jag förstår inte riktigt varför för du kan ju inte börja rehabilitera än!". Vad!!? Det var ju det jag sett fram emot! Nä, tydligen var det missförstånd någonstans i leden och jag kommer inte att få påbörja rehabilitering förrän efter att ortosen åkt av. Blä!!
Men stygnen togs bort, pläster på och på med ortosen igen. Jag hade förberett en lista med frågor till sjukgymnasten som jag nu fick ställa till läkaren istället. Som vad jag får och kan göra och när jag kommer att kunna göra vad. Nu får jag belasta i ortosen och egentligen "göra vad jag vill" så länge jag inte känner en skärande smärta. Så länge den är i ortosen kan den inte gå av igen så det känns ju tryggt. På frågan om jag kan åka buss och sånt sa hon "Jovisst, det går bra. Om du orkar, för det är inte precis lätt att gå med ortosen, den är tung. Du kan inte ta några långpromenader precis." Okej, nertagen på jorden igen. Och sjukskriven ytterligare en månad. För att kunna jobba heltid måste jag förutom att kunna gå och stå även kunna köra bil och dessutom ledsaga dövblinda vilket nog är de två saker som kommer att ta längst tid att komma tillbaka till jobbmässigt.
Av någon anledning trodde jag att jag skulle bli lätt på foten i och med ortosen men just nu känns den bara tung och obekväm och visserligen får jag belasta foten i den men det gör för ont för att jag ska lägga särskilt mycket vikt på den. Dags att smida nya planer...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar