Projekt dammsuga

Det finns en hel del saker som blir knepiga att utföra när man inte kan ta sig fram utan ett par kryckor och dessutom bor en trappa upp utan hiss. Vissa saker går att lösa med lite fantasi och vilja, andra saker har i alla fall jag inte hittat någon lämplig lösning på än. Allt blir ett projekt. Blomvattningen har jag löst med att ta en vattenflaska i fickan och hoppa fram och tillbaka mellan växterna och vattenkranen, tre växter per runda. Bära ut soporna är en av vardagssysslorna jag inte löst. Jag kan ju inte bära saker i händerna, särskilt inte i trappen, och jag lockas inte av att stoppa ner soporna i ryggan. Så lösningen på det är att de som hälsar på får ta med soporna när de går :)

Idag hade jag bestämt mig för att städa alldeles själv. Som tur är skräpar jag inte ner så mycket nu när jag inte är så rörlig men trots det finns det tvätt, post, disk och sådant att ta hand om. Diskningen är ju enkel, jag sitter bara på min pall. Tvätten fick åka knuffkorg på golvet innan den viktes och åkte in i garderoberna. Skräp fick åka i min praktiska väska som jag har på ryggen hela tiden nu - i den har jag allt jag behöver som mobil, vatten, savetter, näsdukar osv. Så kom jag till slut till det stora styrkeproven - dammsuga.

Hur dammsuger man när man inte kan gå utan kryckor? Hmm... Hade jag haft ett par händer till hade det ju inte varit något problem men... Jag vet inte hur andra gör men min lösning blev att släppa kryckorna och hoppa på ett ben (som funkar nu när det inte gör ont i högerbenet). Så det blev: dra dammsugare, hoppa, stå och dammsuga, dra, hoppa, suga, dra, hoppa... Som ni förstår blev det ett rejält träningspass och jag förordar åt mig själv vila med högläge resten av kvällen.

Men fint blev det :-) Bra jobbat Anna!

Dags att minska kilen...

Idag har det gått två veckor sedan jag fick ortosen och det är dags att ta bort ett lager av kilen och låta hälen komma lite närmare marken. Spännande men gick faktiskt bättre än jag trodde. Det sträcker lite i senan men känns helt okej att belasta. Måste väl vara positivt! :o)

Ortosen består av en stor mjuk stövel som vadderar hela benet.

Den hårda plastdelen har en kil i botten som jag nu ska ta bort nedersta delen av.

De två skyddande delarna sitter med fyra breda kardborreband, två på foten och två på benet. 

Vårruset

Idag skulle jag ha sprungit vårruset... och nästa vecka skulle jag springa milen på blodomloppet - min första mil! Jag hade kommit igång med träningen rätt bra men man kan lugnt säga att det blev något problematiskt när hälsenan gick av. Ingen löpning förrän om tidigast 6 månader - lätt jogging om 4 kanske om rehabiliteringen går bra. Men, det är ju det som håller humöret uppe - nästa år, då ni!!

Idag fick jag istället agera publik och väskvaktare. Min snälla kollega kom och hämtade mig så att jag kunde möta upp laget jag inte längre ingick i och placera mig på ett liggunderlag med benet på en hopfällbar pall som syrran hade med sig. Det var trevligt att få vara med så pass mycket i alla fall och underhållande att se alla värma upp med Sh'Bam - ser fram emot att prova det också :-) Syrran kom in på under 30 minuter (var det 27 tro?) så nu har jag en bra tid att slå nästa år. Perfekt!

Vårruskvällen avslutades med sedvanlig picknick i det gröna.

Ensam hemma

Nu när pojkvännen har åkt hem är jag för första gången sedan senan gick av alldeles ensam hemma. Det var skönt att ha honom här några dagar så att jag hade en möjlighet att känna efter vad jag klarade av. Innan flytten var jag och köpte ett par pallar - en låg plastpall som jag kan sitta på i badkaret när jag duschar och en hög pall som jag kan sitta på i köket när jag diskar. Förutom det har jag ställt ut avlastningsplatser lite här och var. Eftersom det inte går att bära något annat än det man kan ha i en rygga när man tar sig runt med två kryckor har jag sett till att jag kan plocka ut saker ut kylen och från den platsen flytta de vidare antingen till diskbänken eller till köksbordet. Man kan lugnt säga att allt jag gör blir ett projekt...

Eftersom det är så trevligt att fika lite i soffan ibland har jag dessutom ställt en pall och tre stolar som tar mig från köket till vardagsrumsbordet så redan första dagen serverade jag mig en skål glass och ett glas iste i soffan :o) Det blir dock inte så ofta för det är alldeles för bökigt. Matlagning känns också meckigt men efter helgen har jag frysen fylld med matlådor så det här kommer att gå alldeles utmärkt!

Jag har lagt en trave med kuddar på vardagsrumsbordet där jag kan lägga upp benet på vila och eftersom att jag anser det vara "helt kontrollerade former" får benet vila från pjäxan. Vilken frihet!

Premiär på gymmet :)

Nu har pjäxan och jag haft några dagar på oss att vänja oss vid varandra. Jag sover lite bättre och tar mig fram ganska bra och eftersom jag inte kan börja med rehabilitering av foten än så tänkte jag sätta igång på allvar med att träna resten av kroppen :-) Så i sällskap av min syster och pojkvän traskade jag iväg till gymmet som praktiskt nog bara ligger ett par hundra meter från min lägenhet.

Promenaden tog ca 20 minuter - jag är fortfarande inte snabb precis... Väl där gick vi igenom alla maskiner och annat för att räkna ut vad jag kunde träna med min stora och icke-funktionella fot. Det gick riktigt bra. Vi har skrivit ihop ett program som tar mig totalt 90 minuter med uppvärmning och stretch. Det blir mest armar och axlar förstås men det är väl precis vad jag behöver. Förutom det kan jag träna mitt friska ben med en-bens-benböj och tåhävningar vilket ju är alldeles utmärkt. De har hängt upp band med handtag (som heter nåt fancy pancy som jag inte kommer ihåg) som jag kan hålla i när jag gör benövningarna och som jag använder som hjälp att ta mig upp och ner när jag ska lägga mig på golvet för armhävningar och sit-ups. Armhävningarna blir på knä med en skumgummirulle under fötterna för det är inte läge att stå på tå i den där klumpen.

Det klurigaste är det där med uppvärmning - hur konditionstränar man utan två användbara ben?

Nöjd och glad och helt slut är jag i alla fall :o)

På väg till gymmet. Lägg märke till mina tjusiga 90-talsbrallor och mitt fantastiskt praktiska senilsnöre som jag har runt halsen. Tack vare det kan jag stå och släppa kryckorna utan att tänka på vart de tar vägen. Perfekt att kunna ha händerna fria!

Klädproblem...

Okej, så jag har en stor fet pjäxa som jag ska ha på mig dygnet runt. Ganska snabbt blev det där med klädsel ett problem... Nämnde jag att den var stor och fet? Plötsligt är mina rymliga träningsbyxor som jag utan problem fick på mig över gipset inte alls rymliga. De går inte över bendelen av pjäxan och definitivt inte över den ännu större och fetare fotdelen. Jag har ett par extremt vida mysbyxor som jag kan jobba över den men i övrigt bara shorts och kjol. Så vädret får ta inspiration från dagen som var idag och se till att hålla värmen så att jag inte behöver annat än kortkläder fyra veckor framöver :o)

Nä, okej. Jag har faktiskt fått låna ett par träningsbyxor från 90-talet med knäppning hela vägen efter benet så när det behövs har jag ett par långbyxor att ikläda mig. Men jag skulle nog vilja ha ett par till i alla fall...

Men idag var jag ute på en minipromenad iklädd kjol, t-shirt, sandal och pjäxa :o)

Sova med pjäxa?

Första natten med ortosen var inte rolig. Först kunde jag inte somna alls och sedan vaknade jag efter några timmar med ont i foten, framförallt på ovansidan av foten. Det visade sig att jag redan fått mig ett skavsår - tur att det finns skavsårsplåster och att mamma grävde fram lite extra vaddering att lägga på ovansidan av foten innanför alltihop. Det råkar nämligen gå en skarv snett över foten som min fotrygg ogillar.

Hur i hela fridan ska man kunna sova med en sådan här??

Min stora dag

Idag var så dagen då jag skulle få träffa först ortopedtekniker för att få en ortos, sedan ortoped för att bli av med stygn och sist men raka motsatsen till minst: sjukgymnast.

Under förmiddagen satt jag på medicinska biblioteket på sjukhuset med min syster, som lämpligt nog läser till sjukgymnast, för att titta på hennes C-uppsats som jag korrekturläst. Vi hittade ingen rullstol så jag hoppade fram och tillbaka och hit och dit. Efter lunch skulle jag på alla mina besök och eftersom jag vi fortfarande inte hittade nån rullstol hoppade jag ut i regnet och över till Ortopedtekniska. Som tur var stod en alldeles ledig rullstol där för det var tajt om tid mellan besöken så syrran hade lovat att rulla mig från det första till det andra.

Här fick jag ta av mig gipsskenan och ortopedteknikern beklagade sig över att jag skulle till henne först istället för till läkaren eftersom de inte beställt vilken vinkel jag skulle ha foten i. Hon hade dock hört av sig innan och fått uppgiften 10-15 grader. Vi märkte dock ganska snart att det var helt omöjligt och hon gjorde istället en kil som var så pass hög att jag nådde ner med hälen vilket jag är väldigt tacksam för! Vad hade nyttan med ortos varit om jag inte ens skulle kunna sätta ner foten i den? Hur som helst - det hela tog längre tid än beräknat så när jag kom ut därifrån var jag redan tio minuter sen till nästa tid. Tack vare min privatchaufför var jag dock snart tillbaka på sjukhuset och på ortopedmottagningen.

Här fick jag vänta och när min tid hos sjukgymnasten började hade jag precis fått ta av mig ortosen för första gången och lägga mig på mage på en brits. Jag blev omhändertagen av en läkare och en sjuksköterska men så kom en tredje person in i rummet - sjukgymnasten. Hon sa "du har en tid hos mig nu men jag förstår inte riktigt varför för du kan ju inte börja rehabilitera än!". Vad!!? Det var ju det jag sett fram emot! Nä, tydligen var det missförstånd någonstans i leden och jag kommer inte att få påbörja rehabilitering förrän efter att ortosen åkt av. Blä!!

Men stygnen togs bort, pläster på och på med ortosen igen. Jag hade förberett en lista med frågor till sjukgymnasten som jag nu fick ställa till läkaren istället. Som vad jag får och kan göra och när jag kommer att kunna göra vad. Nu får jag belasta i ortosen och egentligen "göra vad jag vill" så länge jag inte känner en skärande smärta. Så länge den är i ortosen kan den inte gå av igen så det känns ju tryggt. På frågan om jag kan åka buss och sånt sa hon "Jovisst, det går bra. Om du orkar, för det är inte precis lätt att gå med ortosen, den är tung. Du kan inte ta några långpromenader precis." Okej, nertagen på jorden igen. Och sjukskriven ytterligare en månad. För att kunna jobba heltid måste jag förutom att kunna gå och stå även kunna köra bil och dessutom ledsaga dövblinda vilket nog är de två saker som kommer att ta längst tid att komma tillbaka till jobbmässigt.

Av någon anledning trodde jag att jag skulle bli lätt på foten i och med ortosen men just nu känns den bara tung och obekväm och visserligen får jag belasta foten i den men det gör för ont för att jag ska lägga särskilt mycket vikt på den. Dags att smida nya planer...

Ute på långpromenad ;-)

Jag bestämde mig i början av veckan för att det var dags att ta tag i träningen - nu när smärtan lagt sig är det ju bara att sätta igång, eller hur!

Första dagen gick jag från bron till slutet av gatan och hem igen - totalt 280 meter på 10 minuter. Eftersom jag bara har ett ben och två kryckor att ta mig fram med är det största problemet händerna - de är liksom inte alls vana vid att bära omkring på hela min kroppsvikt. Så det blev en hel del pauser för att vila händerna. Efter det fortsatte jag med att öka lite för varje dag och idag blev det en riktig långpromenad - runt hela kvarteret! 570 meter på 15 minuter - som ni ser har jag ökat hastigheten ganska ordentligt på bara fem dagar :-)

Förutom mina promenader har jag börjat styrketräna lite på ett liggunderlag hemma på golvet med de vikter vi hittat. Det är ju mest sittande övningar jag kan göra men lite armar och mage i alla fall. Och så rörelseträning och styrketräning för det friska benet. Känns så skönt att ha kommit igång och på måndag blir det mera!

Surfar om senor

Ända sedan det hände har jag roat mig med att leta information på nätet om hur behandlingen, läkningen och rehabiliteringen av hälsenerupturer går till. Tydligen är man - dvs läkare, kirurger och forskare - inte helt överens om hur man får den bästa läkningen.

Enligt den första sidan jag läste var operation givet - och den skulle ske inom tre dagar. Jag fick vänta på min i en vecka... Men enligt min kirurg kan man vänta upp till två veckor utan problem. På vissa sjukhus i Sverige verkar det som att man inte opererar utan låter det självläka, först gipsad i spetsfot och därefter i ortos. Gips och ortos gäller även vid operation. Det ser ut som att man fortfarande jobbar med olika forskningsprojekt för att ta reda på vilken metod som är bäst men medan det pågår gör man på olika sätt. Det enda alla verkar vara överens om är att det vid re-ruptur, alltså om man skulle ha sån otur att den går av igen - då är det operation som gäller. 

Eftersom ingen av den information jag hittade från läkarsidan riktigt stämmer in på den behandling jag fått började jag leta bloggar istället, för att få läsa hur det gått för andra. Det kändes otroligt givande men jag hade gärna läst fler och därför startade jag min egen blogg.

Det jag framförallt lärt mig är att vara försiktig efter att gips och ortos har åkt av eftersom att det är då det är störst risk för reruptur och att fortsätta med rehabiliteringsträningen ända in i mål och inte lägga ner när man är "nästan bra" för då verkar det ta flera år... Åh vad jag längtar efter att få börja med rehabiliteringsträningen!

Nu har jag i alla fall fått kallelse till ortopeden, och till ortoped tekniska, och till sjukgymnast! Måndag den 14/5 blir en stor dag =)


Jag har lagt in lite blandade länkar till information om hur man anser att hälseneruptur ska behandlas, den senaste studien jag hittat information om är en som påbörjades 2011 men jag kan inte hitta någon rapport så jag antar att den inte är färdig än. Det har ju trots allt bara gått ett år sedan den startade och antagligen måste de följa upp längre än så... Jag länkar till ett par bloggar också.

Smärta...

Jag var inte riktigt beredd på hur ont det skulle göra. Bara ett par timmar efter att jag kommit hem från sjukhuset började det göra ont och efter det ondare, och ondare... Som tur var hade jag vid det här laget tre olika smärtstillande som jag kunde ta och som jag sedan fortsatte ta enligt ordination. Det var nästan omöjligt att sova på av smärtan så jag ställde larm på mobilen för varje tidpunkt då jag fick ta en till tablett med en notering om vilken, det gjorde dels att jag inte behövde tänka och räkna timmar mitt i natten och dels inte behövde kolla på klockan hela tiden. Den enda, men ganska stora, trösten var att den här smärtan betydde att det läkte - både hälsenan och operationssåret så heja heja - läk allt ni har!

Det värsta gick över efter drygt två dygn och jag har nu kunnat trappa ner på tabletterna och sova hela natten igenom - underbart!

Jag fortsätter ha foten i högläge så ofta och mycket jag kan för när den är nere gör den dels ont och dels syns det hur tårna som stucker fram blir alldeles blå, vilket väl inte kan vara helt nyttigt. Men det är ju lugnt eftersom jag ändå inte kan göra så mycket annat än att sitta eller ligga. Det är otroligt skönt att jag har möjlighet att bo hemma hos mina föräldrar just nu, jag vet ärligt talat inte hur jag skulle klara av att bo ensam. Jag klarar inte av att göra någonting alls själv just nu, utom att äta, gå på toa och sova... Och spela kort :) Syskonen har kommit i omgångar och ätit och spelat med oss de senaste dagarna - mycket trevligt :o)

Dessutom har vi haft sol så det har blivit lunch ute på bron!