Två veckor senare...

...har jag fortfarande inte lärt mig gå.

Jag var till sjukgymnasten igen före midsommar och fick till och med bakläxa!! Jag hade börjat gå med en krycka men hon kommenderade tillbaka mig till två kryckor eftersom att jag haltade. Det är ju svårt det här ju. Nu övar jag på att gå med hälen först och upp på tå med båda fötterna för att lära mig gå normalt och det klarar jag inte utan kryckor. Det är det där med att gå upp på tå som ställer till problem för steget med högern och så är jag fortfarande väldigt kort och blir sned i höften när jag försöker sträcka ut klivet innan jag sätter i vänsterfoten. Det är sånt ohyfs jag måste lära mig av med innan jag släpper kryckorna för annars kommer jag att fortsätta halta även när jag inte egentligen behöver göra det längre.

Den här veckan har jag börjat på mitt nya träningsprogram som är väldigt avancerat. Jag ska göra riktiga tåhävningar med båda fötterna samtidigt och stå och balansera på ett ben! Än så länge håller jag i mig lite men det är bara att utmana. När jag lärt mig gå lite bättre ska jag också göra olika gångövningar som att gå "på lina", gå i kors och sånt.

Det är tur att folk i min omgivning också har tålamod för en promenad med mig är låååångsam... :-)

Tålamod är en dygd, har jag hört...

Jag har långt, stort, brett och nästan allomfattande tålamod i de flesta fall men nu börjar det faktiskt tryta. Åtminstone vissa stunder.

Nu har min fot och mitt ben varit befriade från sitt fängelse i snart en vecka och läkaren så redan första dagen att "Nu kan du gå utan kryckor!" Jag börjar förstå att det han egentligen menade var att "Nu kan du gå utan kryckor utan att hälsenan går av igen." Det betyder inte nödvändigtvis att jag kan gå - uppenbarligen. Visst kan jag ta mig en liten bit utan hjälp men då haltande med benet sträckt snett ut eftersom hälsenan är för kort och stel för att tillåta den rörelse som behöver utföras för att ta ett normalt steg. Jag visste faktiskt inte hur mycket vi använder fotleden när vi går - framför allt inte hur mycket vi sträcker ut vaden och därmed hälsenan. Visst har det blivit bättre sedan i måndags - jag menar jag är inte riktigt lika beroende av att krampaktigt hålla i båda kryckorna när jag går längre och jag gör mitt träningsprogram duktigt fyra gånger om dagen så det är bäst att det blir bättre!

Det är särskilt irriterande eftersom min överansträngda hand knappast blir bättre av att vara tillbaka i krycktjänst. Jag frågade både läkaren och sjukgymnasten om den och läkaren sa att det blir bättre så snart jag kan släppa kryckorna (vilket ju var i måndags enligt honom) och sjukgymnasten sa att det är ganska vanligt att man får sådana problem av att använda kryckor och att det vore ju bra om jag kunde släppa ena kryckan så snart som möjligt. En tröst var ju i alla fall att det är rätt hand för när jag övergår till en krycka är det den vänstra som gäller :) Nu råkar jag i mitt jobb vara beroende av båda händerna och båda benen så jag hoppas verkligen att bättringen är inom synhåll.

Nu ska jag sluta klaga och leta rätt på lite sommarkläder. Det är ju midsommar snart :o)

Välkommen ut lilla ben!

I måndags var det så äntligen dags för mitt (förhoppningsvis) sista besök på hos ortopeden. Jag skulle få bli av med ortosen och såg mest av allt fram emot att få sova utan den otympliga pjäxan och att äntligen, äntligen få påbörja rehabiliteringen.

Först fick jag träffa en ortoped som tyvärr inte var samma läkare som när jag fick ortosen utan han som opererat mig och som jag tyckte var lite konstig och läskig (kanske fel ord men...). Jag hade fått en kallelse med namnet på den andra läkaren så jag blev förvånad och besviken när det inte stämde. Men hur som helst så fick jag ta av mig ortosen och han undersökte hälsenan och konstaterade att det såg bra ut och att jag nu inte behövde ortosen längre men skulle få kilar att lägga i skorna. Nu kommer vi till det konstiga, han sa nämligen "Nu kan du gå utan kryckor!" Ehhh... va!? Näe, det kan jag inte - jag har ju för tusan ingen rörlighet i foten! Men när kan jag börja köra bil? "Det kan du också göra nu!" Va?? "Eller, ja du får ju se till att kunna röra på foten först..." Jo du tack! Det är egentligen ingen idé att försöka återskapa hela vår kommunikation för jag blev bara förvirrad. Jag gick i alla fall ut från rummet med båda kryckorna för det här var läskigt värre, helt oskyddad för första gången på sju veckor!

En timme senare hade jag tid hos sjukgymnasten en trappa upp så jag smög mig dit och satt där och väntade rätt irriterad och frustrerad efter mitt besök hos läkaren.

Hos sjukgymnasten kändes det bättre. Hon sa för det första att man brukade få räkna med att använda två kryckor en vecka till och därefter en krycka åtminstone ytterligare en vecka och att jag inte skulle släppa kryckorna förrän jag kan gå utan att halta. Puh! Då var det inte jag som var konstig... Och att bara gå med 1 cm kil i skon redan från början tyckte hon också var lite lite - de brukade börja med 2 cm så jag fick gärna börja med 1,5 cm åtminstone. Tack för det!

När jag gick från sjukgymnasten kände jag mig inte längre förvirrad och missförstådd utan mer nöjd med dagen och jag kunde börja fokusera på glädjen med att faktiskt vara av med pjäxan :-) Vi gick igenom ett träningsprogram som jag ska göra 3-4 gånger om dagen och jag fick gå ett par vänder fram och tillbaka i hennes rum så att hon kunde tipsa mig om hur jag skulle göra. Det som känns obehagligt är att senan är så tydligt kort att jag är jättestel i fotleden och inte kan flexa upp foten ens till 90 grader. Det innebär att jag fortfarande inte kan stå rakt upp och ner med båda benen under mig utan måste ha högerfoten en bit framför kroppen för att kunna böja på knät. Men förhoppningsvis blir det snart bättre med rehabiliteringsträningen :o)

Handen mår bättre men inte bra och nu är den arg efter allt det här knappandet så det är bäst jag låter den vila en stund igen...

Lilla benet... 

Tur att det andra kan inspirera till återväxt ;-)

Träningsprogrammet.

Det tar mig just nu en timme att genomföra men jag antar att det kommer

 att gå lite snabbare så snart min fot fattat vad det är jag försöker göra...

Dumma hand

Igår var jag på jobbet. Jag tog bussen dit och var där hela eftermiddagen och när jag alldeles som vanligt pratade med en av mina kollegor spretade jag med handen och fick plötsligt så ont så att jag trodde något hade gått sönder!

Hemresan blev ännu jobbigare än ditresan för, att hoppa på kryckor blir rätt plågsamt när man dessutom har ont i handen. Mamma (som är läkare) säger att det är en sträckning eller överansträngning och att vila är den enda boten. Hur lätt är det att vila när man behöver handen för att gå!!??

Men jag får vila allt annat så jag ger mig själv datorförbud några dagar... Återkommer när det känns bättre...

Rodd funkar! :o)

Jag har kommit igång riktigt bra med träningen och varit på gymmet två till tre gånger i veckan och kört mitt 90-minuters pass. Jag har dock haft problem med att hitta lämplig uppvärmning. Jag har suttit på en balansboll och boxad men det är så tråkigt att jag inte hållit ut särskilt många minuter. Nu hade jag fått tips om att motionscykel ska funka med ortos och att jag kan köra roddmaskin om jag låser fast sitsen. Jag provade idag cykel funkade inte för jag blev för klumpig och sned med ortosen men rodden funkade utmärkt! Jag behövde inte ens låsa fast sitsen utan rörde mig så långt jag kunde och tog i mest med armarna och lät benen mest röra sig.

Äntligen kan jag konditionsträna! :o)

Familj och vänner

När man råkar ut för nåt sånt här och bor ensam är det nog lätt hänt att man blir ganska ensam och isolerad. Jag kan ju inte gå på affärn precis och att ta bussen till stan eller någon annanstans för att hälsa på är ett projekt som tar musten ur mig rätt rejält, dels för att promenaden till och från bussen är längre än den brukar och dels för att foten inte gillar att sitta på bussen eftersom att den fortfarande föredrar högläge. Tack och lov att jag har familj, kollegor och vänner som bryr sig om mig!

Jag har min pojkvän som tyvärr bor på annan ort men som ringt varje dag sedan det hände och varit uppe fyra härliga dagar. Jag har mina föräldrar som jag äter hos rätt ofta  även sedan jag flyttat hem och sover hos ibland, förutom det är pappa min mycket pålitliga chaufför som har skjutsat mig vart helst jag velat. Jag har mina fina syskon som både ringt och hängt och spelat kort och jag har varit på jobbet och hälsat på och till och med lunchat i stan med min kollega och tillika pålitliga chaufför nummer två :) Mina gamla goda vänner var här och hämtade mig till en umgängeskväll med Hockeykvart.

Slutligen har jag mina fina volleybollvänner - de som var med när det hände och som jag egentligen inte känner särskilt väl eftersom att jag började spela med dem först i januari i år men som jag ju brukar träffa flera gånger i veckan på volleybollplanen. I brist på den möjligheten har vi käkat på stan och haft spelkväll och ikväll blir det Disney hemma hos mig :) Det blir alltid många skratt i det sällskapet så det ser jag fram emot.

Allt detta gör att jag inte känner mig det minsta ensam och övergiven. Jag har fullt upp med alla projekt som fyller dagarna och trevliga möten kvällar och helger. Det är knappt så jag hinner sjunka särskilt djupt ner i soffan ;-)