Familj och vänner

När man råkar ut för nåt sånt här och bor ensam är det nog lätt hänt att man blir ganska ensam och isolerad. Jag kan ju inte gå på affärn precis och att ta bussen till stan eller någon annanstans för att hälsa på är ett projekt som tar musten ur mig rätt rejält, dels för att promenaden till och från bussen är längre än den brukar och dels för att foten inte gillar att sitta på bussen eftersom att den fortfarande föredrar högläge. Tack och lov att jag har familj, kollegor och vänner som bryr sig om mig!

Jag har min pojkvän som tyvärr bor på annan ort men som ringt varje dag sedan det hände och varit uppe fyra härliga dagar. Jag har mina föräldrar som jag äter hos rätt ofta  även sedan jag flyttat hem och sover hos ibland, förutom det är pappa min mycket pålitliga chaufför som har skjutsat mig vart helst jag velat. Jag har mina fina syskon som både ringt och hängt och spelat kort och jag har varit på jobbet och hälsat på och till och med lunchat i stan med min kollega och tillika pålitliga chaufför nummer två :) Mina gamla goda vänner var här och hämtade mig till en umgängeskväll med Hockeykvart.

Slutligen har jag mina fina volleybollvänner - de som var med när det hände och som jag egentligen inte känner särskilt väl eftersom att jag började spela med dem först i januari i år men som jag ju brukar träffa flera gånger i veckan på volleybollplanen. I brist på den möjligheten har vi käkat på stan och haft spelkväll och ikväll blir det Disney hemma hos mig :) Det blir alltid många skratt i det sällskapet så det ser jag fram emot.

Allt detta gör att jag inte känner mig det minsta ensam och övergiven. Jag har fullt upp med alla projekt som fyller dagarna och trevliga möten kvällar och helger. Det är knappt så jag hinner sjunka särskilt djupt ner i soffan ;-)