Äntligen!!

Telefonen ringde i morse och plötsligt var jag klarvaken! Vem skulle ringa på morgonen om inte sjukhuset?? Och jovisst  - det var de. Väntade jag på operation? Ja! Var jag fastande sedan midnatt? Ja! Kunde jag komma in till halv elva? Ja!!!

Så ingen frukost men en dusch (som numera genomförs sittande på en pall i badkaret med benet i plast på kanten). Enligt instruktionerna ska man inte ta med sig något utom en frukt att äta efter operationen men mobilen fick följa med, och mamma ;) Och pappa fick komma hem från jobbet och köra oss. Anmäld och betald och i och med det berättigad till frikort. Fick ganska snart hoppa in i omklädningsrummet och skicka hem mamma. Där fick jag låsa in mina kläder och mobilen i ett skåp och klä på mig en sådan där urtjusig sjukhusskjorta utan rygg - charmerande. Omklädningsrummet fungerade som sluss in till uppvak 1 där jag skulle vänta på operation. Jag fick återigen frågan om jag varit fastande sedan midnatt och fick en slang för dropp på sidan av armen, nej på baksidan av handen... nej, det fick bli i armvecket. Nya svåra verktyg ledde till två misslyckade försök med ett blåmärke över hela handryggen. Men förutom det fick jag en tablett med morfin så det kändes ju lovande. Jag fick veta att läkaren som skulle operera skulle komma in och titta och rita på mitt ben. Han kom in, tittade på foten, meddelade sig gilla gipsskenan och att jag kunde fortsätta ha den efteråt och att han själv tänkte göra helg när vi var klara så hade jag några frågor? Jag satt ju mest och väntade på att han skulle rita på mitt ben och innan han gick sa han "javisst ja" tog fram en fet tuschpenna och... ritade en pil med riktning neråt vid mitt knä!! Om någon förstår poängen med det får ni gärna förklara det. Särskilt som jag under operationen låg på mage och han ritade på framsidan av benet...

Nåja, till själva operationen. Jag blev ivägrullad och fick lägga mig på mage på en rullande grön operationsbänk. Utanför operationssalen fick jag träffa min narkossköterska som jag inser är den som hela operationen hänger på eftersom att han tog hand om mig hela vägen igenom han kopplade in mig i dropp och blodtrycksmanschett. Förutom honom fanns några andra sköterskor i rummet som kopplade in mig till EKG-maskinen och som "jordade" mig (för att kunna bränna ihop blodkärl om jag minns rätt). Och! Det här är viktigt... Hon tvättade mitt ben och foten som alltså inte tvättats på en vecka och som innan instängning i gipsskena och bandage spelade volleyboll - kan inte ha varit en helt angenäm uppgift :-/ Men! Enligt sköterskan har jag fantastiskt vackra fötter :o) Och enligt narkossköterskan är det extrem komplimang från en operationssköterska för fötter är inte deras favoritkroppsdel precis (framgick inte vilken det är...). Så det tar jag med mig =)

Operationen gjordes med lokalbedövning och bedövningen var den mest smärtfyllda delen men inte så farligt det heller. Resten var snarare obehagligt eftersom det visserligen inte gjorde ont men det kändes - att han grävde efter senan och bråkade med vaden som inte riktigt var helt samarbetsvillig. Under tiden fyllde min gode vän narkossköterskan på med lugnande och smärtstillande i lagom takt medan vi pratade om allt möjligt inklusive den pågående operationen. Operationen påbörjades kl 12.20 och kl 14.20 var jag tillbaka på uppvak 1. Efter operationen lät jag inte alls läkaren åka hem utan tvingade honom att berätta vad han hade gjort och vad jag skulle göra nu. Han berättade att han gjort ett snitt på ungefär en dm och att hälsenan varit lite knepig att sy ihop eftersom den gått av så rakt, som ett snitt - så han hade varit tvungen att "bråka lite". Nu skulle jag hem och vila och äta smärtstillande och inte belasta foten så länge jag hade gipsskena - om inte annat för att den inte skulle hålla för det. Jag skulle dessutom ta blodförtunnande sprutor varje kväll i tio dagar, den första fick jag av en sköterska innan jag for hem och resten skulle jag ta på egen hand.

Flyttad till en vanlig sjuksäng och inrullad på uppvak och överlämnad till sköterskan där igen fick jag ett par smörgåsar och jos, vilket gjorde mig illamående... Men jag fick också byta den rygglösa sjukhusskjortan till mina egna kläder vilket ju kan få vem som helst att må bättre. Min syster kom och hämtade mig med en lånerullstol och efter att jag fått spruta och ytterligare instruktioner var det bara att åka hem :)

 Nyopererad

Hemma hos mamma och pappa med benet i högläge.

Väntan...

Det är segt  vänta...

Jag är så trött att jag inte ens kan titta på TV fem minuter utan att somna. Det här var ett stort problem de första dagarna för när jag var på väg att somna ryckte benet till vilket gjorde hemskt ont och jag blev givetvis klarvaken. Snart blev jag trött igen och så började vi om från början... Jobbigt. Min vad undrar fortfarande vad det egentligen är som pågår och varför den inte får springa eller spela volleyboll nuförtiden. Varje dag hoppas jag att de ska ringa och säga att det är dags för operation men det har fortfarande inte hänt. Och det är torsdag... Han sa ju torsdag... Jag ringde faktiskt till väntlistan igår på morgonen för att lämna ett till telefonnummer och för att samtidigt passa på att fråga hur jag låg till. Då sa de att jag preliminärt var inlagt i torsdagens planering! Men icke... Och de har inte ringt idag så det blir inte imorgon heller, och nu är det helg och Valborg efter det. Då blir det väl ingenting på nästan en vecka till. Blä!!

Men... jag fortsätter att fasta från midnatt varje dag utifall att precis som jag gjort hela veckan. Det är ju trots allt inte så svårt att fasta på natten eftersom jag sover rätt bra nu och jag fastar gärna några timmar extra för att inte skjuta på operationen längre än nödvändigt.

Undersökt igen

Idag steg vi upp tidigt och åkte till sjukhuset igen, denna gång till ortopeden. Jag gjorde misstaget att hoppa dit på kryckorna för jag tappade balansen och satte i foten vilket gjorde väldigt ont. När vi anmält oss fick vi veta att vi skulle gå till röntgen och den promenaden tog alldeles totalt slut på mig. När vi kom fram fick jag i alla fall komma in direkt. En sköterska tog av min gipsskena och en röntgenläkare kom in. Han var den första sedan det här hände som var riktigt riktigt otrevlig. Först bad han mig vända mig om och ligga på mage och jag bad honom hålla i foten åt mig och sa "Vaddå, har du fortfarande ont!?" och fortsatte med "Den där hälsenan är inte av, då ser det inte ut så där - foten ska ju hänga slappt". Är det mitt fel att hela mitt ben kämpar för att hålla i foten? Sedan fortsatte han med att be mig slappna av, vilket jag inte kunde, och så trycka in ultraljudsscannern i min häl så att jag grät högljutt under hela tiden tills han avslutade med "Jo, den är av. Klarar du dig själv nu?" Ja, vem vill ha hjälp av en sådan?? Inte jag i alla fall.

Som tur var hade mamma under tiden hittat en lånerullstol så jag slapp gå tillbaka. Särskilt nu när jag inte hade min gipsskena längre...

Efter det fick jag träffa en läkare på ortopeden som fick bli den fjärde att konstatera att den var av - nu ska jag väl slippa plågas av att folk klämmer på min onda vad! Däremot blir det ingen operation idag. Det var alltför optimistiskt av läkaren på akuten - men jag hamnade på akuta väntelistan för operation i alla fall och med en förhoppning av att det blir på torsdag. Den största trösten var att jag nu fick gott om i form av smärtstillande Alvedon Forte och Tradolan.

Under söndagen dagen efter det hände och dagen innan vad jag trodde skulle bli dagen för operation hade jag roat mig med att läsa om proceduren vid en hälseneruptur och enligt den skulle operation ske inom tre dagar. Så att nu måsta vänta troligen till torsdag kändes inte alls bra. Men det är bara att acceptera läget.

Det var hälsenan!

En toppenhelg skulle det bli - en helg med massor av volleyboll med härliga människor på Eddahallen i Skellefteå.

Jag fick spela tre matcher och börja på en fjärde innan det small till... Jag sprang fram för att rädda en kort lobb över block men han inte fram utan ramlade ihop efter att det small till och gjorde ont under vaden. Min första tanke var: Vem är det som kastar in saker på plan!! Det var därifrån jag trodde smällen och smärtan kom ifrån. Ganska direkt kom någon som sett det hända springande och sa "Det var hälsenan!", ja - det var precis vad det var. Jag blev fantastiskt fint omhändertagen av alla volleybollspelare i närheten som bar bort mig till läktaren, någon ringde efter ambulans och någon annan höll mig sällskap tills de kom och hämtade mig. Jag har ingen aning om vilka de var men tack!

Så det blev en dag fylld av nya upplevelser:

Jag spelade volleyboll i Skellefteå (ny plats, inte sport).
Jag år lunch på Tre Kronor (som är kända för sitt Calskrove som jag dock inte gav mig på).
Min högra hälsena gick av.
Jag åkte ambulans.
Jag var på akuten i Skellefteå och fick gipsskena.
Jag var på akuten i Umeå och fick gipsskena (ja, en ny).

Jag fick alltså åka ambulans till akuten i Skellefteå iklädd volleybollstass inklusive stinkande knäskydd - precis den klädsel man vill ha när folk ska klämma en på vaderna... Ambulansmännen var väldigt trevliga och om man bortser från smärtan och vägarbetet vi guppade igenom var det en angenäm resa. Dessutom fick jag smärtstillande vilket ju var uppskattat :o)

På akuten blev jag flyttad till en säng och rullad in i gipsrummet och blev sedan lämnad ensam. Då var jag väldigt glad att jag tagit med mig en bok för annars hade jag blivit knäpp och mycket ledsnare eftersom jag i så fall inte haft nåt annat att roa mig med än att tänka på allt jag inte skulle kunna göra i sommar. Det gjorde mig tillräckligt ledsen även med bok. En sommar utan beachvolley :'-(  Nåja, det blev i alla fall en del väntan i omgångar men kontentan blev att jovisst - hälsenan är av. Den ska opereras men inte i Skellefteå för jag är skriven i Umeå så kan jag ta mig dit möjligen? Ja, som det blev kom mina fina volleyboll vänner och hämtade mig och körde mig till akuten i Umeå där mina föräldrar tog över. Innan dess fick jag dock gipsskena vilket var otroligt skönt för smärtan lättade när vaden inte längre behövde försöka hålla i foten utan att nå den... Dessutom fick jag veta att jag skulle räkna med 6 månader innan jag kunde springa igen så, ja - ändra alla sommarplaner...

På akuten i Umeå fick jag träffa läkare direkt och bli undersökt igen. Att hälsenan är av konstaterar man genom att patienten (dvs jag) får ligga på mage och läkaren klämmer på vaden. Om foten inte rör sig är hälsenan av. Dessutom finns det en synlig och palperbar grop där hälsenan ska va. Givetvis jämför man fötterna men det var inte så mycket att tveka på i mitt fall. Operation ja men enligt bakjouren här som i Skellefteå inte akut men de bokade in tid för ultraljud och hos ortopeden på måndag morgon. Då blir det operation :) Ny gipsskena, mer smärtstillande och hem till mamma och pappa för att försöka sova...