Undersökt igen

Idag steg vi upp tidigt och åkte till sjukhuset igen, denna gång till ortopeden. Jag gjorde misstaget att hoppa dit på kryckorna för jag tappade balansen och satte i foten vilket gjorde väldigt ont. När vi anmält oss fick vi veta att vi skulle gå till röntgen och den promenaden tog alldeles totalt slut på mig. När vi kom fram fick jag i alla fall komma in direkt. En sköterska tog av min gipsskena och en röntgenläkare kom in. Han var den första sedan det här hände som var riktigt riktigt otrevlig. Först bad han mig vända mig om och ligga på mage och jag bad honom hålla i foten åt mig och sa "Vaddå, har du fortfarande ont!?" och fortsatte med "Den där hälsenan är inte av, då ser det inte ut så där - foten ska ju hänga slappt". Är det mitt fel att hela mitt ben kämpar för att hålla i foten? Sedan fortsatte han med att be mig slappna av, vilket jag inte kunde, och så trycka in ultraljudsscannern i min häl så att jag grät högljutt under hela tiden tills han avslutade med "Jo, den är av. Klarar du dig själv nu?" Ja, vem vill ha hjälp av en sådan?? Inte jag i alla fall.

Som tur var hade mamma under tiden hittat en lånerullstol så jag slapp gå tillbaka. Särskilt nu när jag inte hade min gipsskena längre...

Efter det fick jag träffa en läkare på ortopeden som fick bli den fjärde att konstatera att den var av - nu ska jag väl slippa plågas av att folk klämmer på min onda vad! Däremot blir det ingen operation idag. Det var alltför optimistiskt av läkaren på akuten - men jag hamnade på akuta väntelistan för operation i alla fall och med en förhoppning av att det blir på torsdag. Den största trösten var att jag nu fick gott om i form av smärtstillande Alvedon Forte och Tradolan.

Under söndagen dagen efter det hände och dagen innan vad jag trodde skulle bli dagen för operation hade jag roat mig med att läsa om proceduren vid en hälseneruptur och enligt den skulle operation ske inom tre dagar. Så att nu måsta vänta troligen till torsdag kändes inte alls bra. Men det är bara att acceptera läget.