Först fick jag träffa en ortoped som tyvärr inte var samma läkare som när jag fick ortosen utan han som opererat mig och som jag tyckte var lite konstig och läskig (kanske fel ord men...). Jag hade fått en kallelse med namnet på den andra läkaren så jag blev förvånad och besviken när det inte stämde. Men hur som helst så fick jag ta av mig ortosen och han undersökte hälsenan och konstaterade att det såg bra ut och att jag nu inte behövde ortosen längre men skulle få kilar att lägga i skorna. Nu kommer vi till det konstiga, han sa nämligen "Nu kan du gå utan kryckor!" Ehhh... va!? Näe, det kan jag inte - jag har ju för tusan ingen rörlighet i foten! Men när kan jag börja köra bil? "Det kan du också göra nu!" Va?? "Eller, ja du får ju se till att kunna röra på foten först..." Jo du tack! Det är egentligen ingen idé att försöka återskapa hela vår kommunikation för jag blev bara förvirrad. Jag gick i alla fall ut från rummet med båda kryckorna för det här var läskigt värre, helt oskyddad för första gången på sju veckor!
En timme senare hade jag tid hos sjukgymnasten en trappa upp så jag smög mig dit och satt där och väntade rätt irriterad och frustrerad efter mitt besök hos läkaren.
Hos sjukgymnasten kändes det bättre. Hon sa för det första att man brukade få räkna med att använda två kryckor en vecka till och därefter en krycka åtminstone ytterligare en vecka och att jag inte skulle släppa kryckorna förrän jag kan gå utan att halta. Puh! Då var det inte jag som var konstig... Och att bara gå med 1 cm kil i skon redan från början tyckte hon också var lite lite - de brukade börja med 2 cm så jag fick gärna börja med 1,5 cm åtminstone. Tack för det!
När jag gick från sjukgymnasten kände jag mig inte längre förvirrad och missförstådd utan mer nöjd med dagen och jag kunde börja fokusera på glädjen med att faktiskt vara av med pjäxan :-) Vi gick igenom ett träningsprogram som jag ska göra 3-4 gånger om dagen och jag fick gå ett par vänder fram och tillbaka i hennes rum så att hon kunde tipsa mig om hur jag skulle göra. Det som känns obehagligt är att senan är så tydligt kort att jag är jättestel i fotleden och inte kan flexa upp foten ens till 90 grader. Det innebär att jag fortfarande inte kan stå rakt upp och ner med båda benen under mig utan måste ha högerfoten en bit framför kroppen för att kunna böja på knät. Men förhoppningsvis blir det snart bättre med rehabiliteringsträningen :o)
Handen mår bättre men inte bra och nu är den arg efter allt det här knappandet så det är bäst jag låter den vila en stund igen...
Lilla benet...
Tur att det andra kan inspirera till återväxt ;-)
Träningsprogrammet.
Det tar mig just nu en timme att genomföra men jag antar att det kommer
att gå lite snabbare så snart min fot fattat vad det är jag försöker göra...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar